Sida:Jane Eyre (sv).djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
jane eyre.

»Nej, inte efter hvad jag vet. Och likväl säges det, att dessa Rochestrar på sin tid varit snarare en våldsam än fridsälskande slägt; men kanhända är just detta orsaken, hvarföre de nu så lugnt hvila i sina grafvar.»

»Ja — ’efter lifvets feber-oro slumra de i lugn’» hviskade jag för mig sjelf. »Men hvart gå vi nu, mrs Fairfax?» ty hon fortsatte sin gång.

»Upp på taket; vill ni komma med och se utsigten derifrån?»

Jag följde henne uppför en smal trappa till vinden, och derifrån en ännu smalare trappa och genom en falldörr upp på taket. Jag var nu i jemnhöjd med kajkolonien och kunde se in i deras nästen. Jag lutade mig fram öfver tinnarna, kastade en blick omkring mig och såg hela trakten ligga utbredd framför mig likt en karta; den friska och sammetslena gräsmattan, slutande sig tätt omkring husets gråa stenfot; det vidsträckta fältet, här och der bevuxet med åldriga träd; den gulnade, förtorkade skogen, genomskuren af en gångstig, tydligen öfvervuxen och rikare på mossa, än träden på blad; och kyrkan vid grindarna och vägen och de ensliga kullarna, allt begjutet af höstsolens milda stålar, under en klar och blå himmel, blott här och der beströdd med några hvitglänsande skyar. Intet särskildt drag i denna tafla var något utomordentligt, men det hela gjorde ett särdeles angenämt och behagligt intryck. När jag vände mig från den och åter gick ned genom falldörren, kunde jag knapt se vägen framför mig utför trappan; vinden föreföll mig så mörk som ett grafhvalf, i jemförelse med det blåa himlahvalfvet, emot hvilket jag nyss hade sett upp, och den solbelysta utsigten öfver skog och betesmarker och gröna kullar, som på alla håll omgåfvo slottet och hvarpå mina blickar nyss med tjusning hvilat.

Mrs Fairfax dröjde ett ögonblick efter mig för att stänga falldörren; jag trefvade mig fram, fann snart nedgången från vinden och kom lyckligen ned för den trånga vindstrappan. Jag stannade ett ögonblick i den trånga gång hvartill denna trappa ledde och som skilde den tredje våningen i tvänne delar. Smal, låg och mörk var denna gång, med endast ett litet fönster i ena ändan, och med sina rader af små, mörka dörrar, som allesammans voro