Sida:Jane Eyre (sv).djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128
jane eyre.

»Vi ha henne här för att sy och hjelpa huspigan Lea med hennes sysslor,» fortsatte mrs Fairfax; »hon är visserligen inte oförvitlig i somliga afseenden, men hon förrättar sitt arbete ordentligt nog. Nå, hur har det gått för er nya elev på förmiddagen?»

Samtalet öfvergick nu på Adèle och fortsattes till dess vi kommo till de ljusa och vänliga lägre regionerna. Adèle kom springande mot oss i förstugan och ropade:

»Mesdames, vous êtes servies! (mina damer, bordet är dukadt!) och tillade: »J’ai bien faim, moi!» (Jag är mycket hungrig!).

Middagen var färdig och väntade på oss i mrs Fairfax’ rum.




TOLFTE KAPITLET.


Det löfte om stillhet och frid, som mitt första vänliga mottagande vid Thornfieldhall tycktes tillförsäkra mig, blef ej sviket vid en närmare bekantskap med sjelfva stället och dess invånare. Jag fann mrs Fairfax verkligen vara, hvad hon vid första åsynen föreföll, en saktmodig och vänlig qvinna med en temligen god uppfostran och ett temligen godt förstånd. Min elev var ett lifligt barn, som hade blifvit bortskämdt och bortklemadt och som derföre understundom var något ostyrigt; men då hon helt och hållet var anförtrodd åt min omsorg och ingen oförståndig inblandning från något håll någonsin hindrade mig i mina planer till hennes förbättring, glömde hon snart sina små nycker och blef lydig och läraktig. Hon egde inga utmärkta vare sig naturanlag eller karaktersdrag; hvarken hennes känsla eller smak var så synnerligen utvecklad, så att den höjde henne öfver barnets vanliga ståndpunkt, men ej heller fanns det hos henne något fel eller någon last, som stälde henne nedanom densamma. Hon gjorde rätt goda framsteg och hyste för mig en liflig, om också kanhända ej så särdeles djup tillgifvenhet, och genom sin enkelhet, sitt glädtiga prat och sina bemödanden att behaga mig, ingaf hon mig i sin ordning en tillräcklig grad af