Sida:Jane Eyre (sv).djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
130
jane eyre.

sådana ögonblick var att gå fram och tillbaka i korridoren i tredje våningen och, i känslan af min trygghet och ostördhet på detta tysta och ödsliga ställe, låta min själs öga dröja vid alla dessa klara och lysande taflor, som upprullade sig framför mig — och många och herrliga voro visserligen dessa syner; då fyldes mitt hjerta af en onämnbar rörelse, och det svälde af lif, på samma gång som af oro; och då, hvad som var det bästa af allt, lyssnade jag med mitt inre öra till en saga, som min egen inbillning skapade och oupphörligt fortsatte och som jag smyckade med alla de händelser och allt det lif, all den glöd och alla de känslor, efter hvilka jag trängtade, men som för mig icke funnos till i det verkliga lifvet.

Det är fåfängt att säga, ats menniskan bör vara nöjd med lugnet och stillheten; hon måste hafva verksamhet, och hon skall sjelf skaffa sig den, om hon icke kan finna den på annat sätt. Millioner äro dömda till en ännu overksammare tillvaro än min, och millioner knota i tysthet öfver detta öde. Ingen känner huru många uppror, som, vid sidan af de politiska revolutionerna, jäsa bland de massor af menniskor, som befolka jorden. Qvinnan anses i allmänhet vara mycket lugn; men qvinnan känner alldeles som mannen känner. Äfven hon behöfver öfning för sina själsförmögenheter och ett fält för sin verksamhet, lika väl som hennes bröder det behöfva. Hon lider af ett alltför strängt tillbakahållande, af ett alltför långvarigt stillastånd, alldeles så som mannen lider derutaf; och det är trångsinnadt af hennes med större företrädesrättigheter försedda medmenniskor att säga, att qvinnans verksamhet borde inskränkas till att göra puddingar och sticka strumpor, att spela piano och brodera sypungar. Det är tanklöst att fördömma dem eller bele dem, om de söka att verka mera eller lära mera, än vanan förklarat vara nödvändigt för deras kön.

När jag gick så der allena för mig sjelf, hörde jag icke sällan Grace Pooles skratt — samma sällsamma gapskratt och samma dofva, utdragna ha! ha! som, då jag första gången hörde det, kom mig att bäfva. Jag hörde äfven hennes besynnerliga mummel, ännu underligare än hennes skratt. Det gafs dagar, då hon var alldeles tyst, men äfven andra, då jag ej kunde förklara för mig allt det oljud, som hon förde. Någongång såg jag henne; hon plägade