Sida:Jane Eyre (sv).djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131
jane eyre.

komma ut ur sitt rum med en skål eller en tallrik eller en bricka i handen, gå ned i köket och strax derefter återvända, vanligtvis (förlåt mig, min romaneska läsare eller läsarinna, den simpla sanning som jag förtäljer dig) bärande i handen en mugg med porter. Hennes uppträdande förminskade alltid den nyfikenhet, som hennes besynnerliga läten väckte hos mig; ful och trög, som hon var, egde hon ingenting som kunde tilldraga sig andras deltagande. Jag gjorde några försök att inleda henne i samtal, men hon tycktes vara särdeles fåordig; ett enstafvigt svar afklippte vanligtvis hvarje mitt bemödande i denna väg.

De andra medlemmarna i hushållet, nemligen John och hans hustru, huspigan Lea och Adèles fransyska amma, Sophie, voro beskedligt folk, men i intet afseende anmärkningsvärda. Med Sophie brukade jag tala franska, och jag gjorde henne stundom frågor om hennes fädernesland; men hon tycktes icke ega någon synnerlig förmåga att beskrifva eller berätta och gaf vanligtvis så enfaldiga och förvirrade svar, att de snarare qväfde än uppmuntrade några vidare frågor.

Oktober, november och december gingo förbi. En eftermiddag i januari bad mrs Fairfax om lof för Adèle, emedan hon hade snufva, och då Adèle understödde denna begäran med en liflighet, som påminte mig om hvilket värde jag i min egen barndom hade satt på tillfälliga lofstunder, gaf jag mitt samtycke dertill och tyckte att jag ingalunda handlade orätt uti att visa eftergifvenhet i detta afseende. Det var en vacker och lugn dag, ehuru mycket kall. Jag var trött utaf att hela förmiddagen hafva suttit stilla i biblioteket, och då mrs Fairfax nyss förut hade slutat ett bref, som nu låg färdigt att sändas på posten, erbjöd jag mig att bära det till Hay; — det var icke mer än en två mil dit och det skulle således bli en angenäm promenad på eftermiddagen i det vackra vintervädret. Sedan Adèle helt beqvämt hade slagit sig ner i sin lilla länstol bredvid en eldbrasa i mrs Fairfax’s rum, och sedan jag gifvit henne sin bästa vaxdocka (som jag vanligtvis förvarade inlindad i silfverpapper i min byrålåda) att leka med, och till omvexling i nöjet en bok med sagor och med en kyss svarat på hennes: »Revenez bientôt, ma bonne amie, ma chére mademoiselle Jeannette, (Kom snart tillbaka,