Sida:Jane Eyre (sv).djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
133
jane eyre.

i klarhet och blickade ned på Hay, som, till hälften undangömdt ibland träden, ur sina få skorstenar uppsände en blåaktig rök. Jag hade ännu vid pass en mils väg dit, men i den fullkomliga tystnad, som rådde i hela naturen, kunde jag tydligt höra ett svagt ljud af lif och verksamhet. Mitt öra kunde uppfånga sorlet af rinnande vatten, i hvilka dalar eller klyftor, kunde jag icke urskilja; ty på andra sidan om Hay lågo flera bergskullar, och utan tvifvel genomskuros passen emellan dem af många bäckar. I aftonens stillhet hörde jag äfven bruset af de närmaste strömdragen och det dofva sorlet af de mera aflägsna.

Under det jag lyssnade till dessa på en gång så aflägsna och dock så klara ljud, träffades mitt öra plötsligt af ett buller, ett tydligt tramp, tramp, som med sin metalliska klang öfverröstade bäckarnas milda och klagande sus; liksom på en tafla en gigantisk klippmassa eller de knotiga grenarna af en åldrig ek. som i mörka och starka färger äro målade på förgrunden, undantränga det luftiga intrycket af perspektivet af blåa kullar, den solbelysta horisonten och de lätta skyarna, hvilkas färger nästan öfvergå och sammansmälta i hvarandra.

Det var ifrån vägen som bullret hördes. — Jag urskilde tydligt hästhofvarnas slag; ännu hindrade mig vägens krökningar att se någon, men ljudet kom allt närmare och närmare. Jag ämnade just stiga upp och fortsätta min vandring: men emedan vägen var så smal, beslöt jag att sitta qvar, till dess ryttaren passerat förbi mig. Då för tiden var jag ung, och min själ var uppfyld af en mängd fantasier, både ljusa och mörka; bland många andra barndomsminnen fanns der äfven minnet af de sagor, som Bessie brukade förtälja i barnkammaren, och när de nu åter vaknade till lif, förlänade den mognande ungdomen dem en liflighet och en styrka, som barndomen ej förmådde gifva dem. Under det hästen nalkades och jag spejade efter den i den tilltagande skymningen, erinrade jag mig vissa af Bessies sagor, i hvilka förekom en ande, benämd Gytrash, som i skapnad, än af en häst, än af en mulåsna eller en stor hund, hade sitt tillhåll på ensliga vägar och stundom öfverraskade nattliga resande, liksom denna häst nu öfverraskade mig.