Sida:Jane Eyre (sv).djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
134
jane eyre.

Den var nu mycket nära, men ännu kunde jag ej se den, då, förutom ljudet af hästhofvarna, jag äfven hörde ett prasslande i häcken och med ens såg tätt bredvid mig en stor hund, hvars svarta och hvita färg tydligt stack af emot träden. Det var uppenbarligen Bessies Gytrash, — ett lejonlikt djur med långt hår och ofantligt hufvud; det sprang likväl helt lugnt förbi mig och stannade ej för att på mig fästa sina hemska spöklika ögon, såsom jag till hälften väntade att det skulle göra. Hästen följde nu, — en ståtlig gångare, och på dess rygg en ryttare. Mannen, den menskliga varelsen, bröt med ens hela förtrollningen. Ingen red någonsin Gystrash, den var alltid allena, och ehuru andeväsenden visserligen kunde dväljas i de osjäliga djurens kroppar, kunde de dock ej enligt mina begrepp vilja uppträda i den prosaiska menniskogestalten. — Detta var således ingen Gytrash, — blott en resande, som tagit genvägen till Millcote. Han red förbi mig, och jag fortsatte min väg. — Jag hade dock ej tagit många steg, förrän jag vände mig om; ett gisslande ljud och ett utrop af: »Så för fan! hvad är nu att göra?» och ett doft buller fäste på en gång hela min uppmärksamhet. Man och häst lågo på marken; hästen hade halkat på den isskorpa, som täckte vägen. Hunden kom rusande tillbaka, och då han fick se sin herre i denna belägenhet och hörde hästens stönande, började han skälla, och de kringliggande kullarna återgåfvo det dofva och genomgripande ljudet. Han vädrade på sin herre och på hästen och sprang derefter fram till mig — der fanns ingen annan hjelp till hands. Jag lydde hunden och gick fram till den resande, som emellertid hade gjort sig fri från hästen. Hans ansträngningar voro så kraftiga och utvisade så mycken styrka, att jag förmodade att han ej kunde ha skadat sig särdeles, men jag frågade honom likväl:

»Har ni skadat er?»

Jag tror att han yttrade en svordom, men är dock icke säker derpå; han uttalade likaväl någon formel, som hindrade honom från att svara mig genast.

»Kan jag vara er till någon tjenst?» frågade jag åter.

»Ja, om ni vill gå åt sidan,» svarade han och reste sig upp, först på sina knän och så på sina fötter. Jag gjorde som han sade, och nu började ett ryckande och sparkande och spjernande, beledsagadt af ett tjutande och