Sida:Jane Eyre (sv).djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
jane eyre.

skällande, som verkligen aflägsnade mig några alnar derifrån, utan att jag likväl ville helt och hållet lemna dem ur sigte förr än jag sett utgången. Slutligen stod hästen åter lyckligtvis på benen, och hunden bragtes till tystnad med ett »Ned, Pilot!» Den resande böjde sig nu ned och kände på sin fot och sitt ben, liksom för att känna åt om de voro på något sätt skadade; förmodligen hade han gjort sig illa, ty han linkade fram till stättan, hvarifrån jag nyss hade stigit upp, och satte sig der.

Jag var troligen vid ett mycket tjenstaktigt lynne, ty jag gick åter fram till honom.

»Om ni har skadat er och behöfver hjelp, så kan jag skaffa er den, antingen från Thornfield Hall eller från Hay.»

»Tack skall ni ha, men det behöfs inte; jag har inte brutit något ben, bara vrickat foten något litet.» Och han steg åter upp och försökte att stå på sin fot, men detta försök afpressade honom ett ofrivilligt »aj!»

Ännu dröjde en skymt af dagsljuset qvar, och månen skred klar fram på fästet. Jag kunde helt tydligt se honom. Han var insvept i en med pelskrage försedd ryttarkappa, hopfäst med ett stålspänne; jag kunde ej riktigt urskilja alla konturerna, men jag såg att han var af medelstorlek och tycktes vara särdeles starkt bygd. Hans ansigtshy var mörk, dragen voro allvarliga, pannan dyster; de skarpt tecknade ögonbrynen voro rynkade, och i hans blick låg just nu ett uttryck af harm och vrede. Han var ej mera ung, men hade dock icke uppnått medelåldern; han tycktes vara omkring trettiofem år. Jag kände ingen fruktan för honom, endast någon skygghet. Om han hade varit en vacker och ståtlig ung karl, så skulle jag aldrig vågat att så der emot hans vilja stanna och fråga honom och tillbjuda honom en hjelp, som han ej hade begärt. Jag hade knapt någonsin sett en vacker ung karl och aldrig i mitt lif talat med en sådan. Jag hyste den djupaste vördnad för allt hvad som var skönt obh behagligt och fint och belefvadt, men om jag hade funnit dessa egenskaper hos en man, skulle min instinkt ha sagt mig, att han hvarken kände eller kunde känna någon sympati med mig, och jag skulle ha skytt honom, liksom man skyr elden, blixten eller hvad helst annat lysande och bländande, men mot vår natur fiendtligt.