Sida:Jane Eyre (sv).djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
138
jane eyre.

och följde efter sin herre, och snart hade de alla tre försvunnit ur min åsyn,

»Lik hedens ljung,
Som utaf vindens il förströs.»

Jag tog upp min muff och fortsatte min väg. Den tilldragelse, som nyss hade timat, var visserligen icke så särdeles märkvärdig ellet af något synnerligt intresse; men det var dock en omvexling, om också blott för en enda timme, i mitt enformiga lif. Min hjelp hade behöfts och hade blifvit begärd; jag hade lemnat den och var nöjd att hafva gjort någonting. Så obetydlig och öfvergående min handling än hade varit, så var det dock en handling, och jag var trött vid en helt och hållet passiv tillvaro. Det nya ansigte, som jag sett, var dessutom liksom en tafla i minnets galleri, så olikt alla andra som funnos der förut; först och främst emedan det var manligt, och för det andra emedan det var mörkt, allvarligt och dystert. Jag såg det framför mig, när jag kom till Hay och på postkontoret inlemnade mitt bref; jag såg det ännu, då jag skyndsamt begaf mig på vägen till hemmet. Då jag kom till stättan, stannade jag ett ögonblick och såg mig lyssnande omkring. Jag inbillade mig att jag åter skulle höra hästhofvars slag mot den isbelupna vägen, och att en ryttare, insvept i en kappa och åtföljd af en Gytrash-lik Newfoundlandshund, åter skulle visa sig för min syn. Men jag såg endast häcken och ett afhugget pilträd, som orörligt och stilla reste sig framför mig i det klara månljuset; jag hörde endast vindens matta suckar och dess sus bland träden kring Thornfield. Och då jag lät mina blickar dröja vid bygningens façad, upptäckte jag ljus i ett af fönstren; detta påminde mig om att det var sent på aftonen, och jag påskyndade min gång hem.

Det var icke med gladt sinne som jag åter nalkades Thornfield. Att åter öfverstiga dess tröskel, var att återvända till overksamheten; att gå öfver den tysta förstugan och stiga uppför den mörka trappan, att uppsöka mitt lilla ödsliga rum och derpå helt lugnt träffa mrs Fairfax och med henne ensam tillbringa den långa vinterqvällen, det var att helt och hållet qväfva det lif och den friskhet, som min aftonpromenad hade förlänat sinnet — att åter binda mina själsförmögenheter med en enformig ooh alltför stilla