Sida:Jane Eyre (sv).djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139
jane eyre.

tillvaros osynliga fjettrar, en tillvaro, på hvars sjelfva förmåner af trygghet och beqvämlighet jag började sätta mindre värde. Hvad det skulle varit mig nyttigt och gjort mig godt att vid denna tid ha blifvit utkastad i ett stormigt lif och att af en hård och bitter erfarenhet fått lära mig att längta efter det lugn och den stillhet, hvaröfver jag nu knotade! Ja, liksom det skulle vara godt för en person, som blifvit trött af att länge sitta stilla i sin beqväma länstol, att taga sig en lång promenad, lika naturligt var äfven behofvet för mig, under mina förhållanden, af rörelse och verksamhet,

Jag dröjde vid grindarna; jag dröjde på gräsplanen; jag gick fram och tillbaka på stenläggningen framför trappan. Luckorna för glasdörrarna voro tillslutna, och jag kunde icke se in. Både mina blickar och mina tankar vände sig från den dystra bygnaden — från den dunkla hålan, med sina mörka celler, såsom den då föreföll mig — upp mot himlahvalfvet, det klara och molnfria himlahvalfvet, der månen långsamt och högtidligt skred framåt; allt klarare och klarare strömmade hans strålar ned öfver jorden, ju mera han höjde sig öfver kullarna vid horisontens rand och ju mera han nalkades zenith, som ännu var midnattsmörkt i sitt outgrundeliga djup och sitt omätliga fjärran; och då jag betraktade de glindrande stjernorna, som omgåfvo hans lysande bana, kände jag huru mitt hjerta skälfde och huru blodet strömmade varmare genom mina ådror. Obetydliga äro ofta de ting, som kalla våra tankar tillbaka till jorden; klockan slog i förstugan, och detta var tillräckligt. Jag vände mig från månen och stjernorna, öppnade en sidodörr och gick in.

Förstugan var icke mörk och ej heller endast upplyst af den från taket nedhängande bronzlampan: ett varmt och lifligt sken öfvergöt både den och de nedersta stegen af ektrappan. Detta rödaktiga ljus utströmmade från den stora matsalen, hvars dubbeldörrar stodo öppna och visade mig en inbjudande eld, som glimmade från marmorhärden och kastade sitt bländande sken på de blanka messings-eldtygen samt spred ett mildt skimmer öfver de purpurröda gardinerna och de glänsande möblerna. Den belyste äfven en grupp helt nära spiseln; men knapt hade jag varseblifvit den och knappast hade mitt öra uppfångat ljudet af ett