ett särdeles gynsamt tillfälle att utverka något till min förmån:
»N’est ce pas, monsieur, qu’il y a un cadeau pour mademoiselle Eyre, dans votre petit coffre?» (Inte sant, herr Rochester, att det är en present åt mamsell Eyre i den lilla asken?)
»Hvem talar om presenter?» sade han vresigt. »Väntade ni er någon present, miss Eyre? Tycker ni om presenter?» och han fixerade mig med blickar, som voro helt mörka, vreda och genomträngande.
»Jag vet inte så noga; jag har så ringa erfarenhet deraf. Men i allmänhet finner man ju nöje deri.»
»I allmänhet? Men huru tycker ni?»
»Jag skulle behöfva betänketid för att kunna gifva ett riktigt antagligt svar. En present har ju så många sidor, och man bör taga alla i betraktande, innan man uttalar ett bestämdt omdöme om dess beskaffenhet.»
»Ah, miss Eyre, ni är mindre naturlig än Adèle. Hon fordrar högljudt en present, i samma ögonblick som hon får se mig, men ni svarar mig undvikande.»
»Ja, derföre att jag har mindre sjelfförtroende än Adèle. Hon kan åberopa gammal bekantskap och äfven vanans rätt, ty efter hvad hon sagt mig, brukar ni gifva henne leksaker. Men då ni ber mig att besvara en dylik fråga, måste jag naturligtvis bli något brydd, emedan jag är en främling och inte gjort något som kan berättiga mig till en dylik utmärkelse.»
»Detta är en öfverdrifven blygsamhet! Jag har examinerat Adèle och funnit att ni gjort er mycken möda med henne. Hon är inte något snille och har inga lysande anlag, men likväl har hon på en kort tid gjort betydliga framsteg.»
»Ah, nu har ni gifvit mig min gåfva; jag tackar er och är er mycket förbunden. Den belöning, som en lärare mest eftersträfvar, är beröm öfver lärjungens framsteg.»
»Hm!» sade mr Rochester och drack sitt thé under tystnad.
»Kom fram hit till elden», sade han, när thébordet var afdukadt och mrs Fairfax med sin sticksöm hade satt sig i ett hörn, under det Adèle ledde mig vid handen kring rummet och visade mig alla de vackra böckerna och
