Sida:Jane Eyre (sv).djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
146
jane eyre.

prydnaderna på borden och pelarne. Vi lydde som slafvar. Adèle bad att få sitta i mitt knä, men blef i stället befald att roa sig med Pilot.

»Ni har bott här i mitt hus i tre månader?»

»Ja.»

»Och ni kom från —»

»Från Lowoods uppfostringsanstalt.»

»Jaså, den der barmhertighetsinrättningen. Huru länge var ni der?»

»Åtta år.»

»Åtta år! Ni måste då vara seglifvad. Jag tycker annars, att endast hälften af denna tid skulle behöfvas för att förderfva hvilken kroppskonstitution som helst. Intet under då, att ni nästan ser ut som om ni tillhörde en annan verld. Jag undrade just, hvar ni kunde ha fått detta slags utseende. Då jag i går afton mötte er på vägen, kom jag ovilkorligen att tänka på sagor om elfvorna och hade nästan på läpparna att fråga er, om ni hade förtrollat min häst; och jag är ännu inte rätt säker, att inte så var. Hvilka äro edra föräldrar?»

»Jag har inga.»

»Och har väl inte heller någonsin haft några, förmodar jag; erinrar ni er dem?»

»Nej.»

»Det var så jag trodde. Och det var således på ert folk som ni väntade, då ni satt der på stättan?»

»På hvilka, menar ni?»

»På ängarnas barn; det var just en månskensafton, som passade dem. Afbröt jag kanhända någon af edra ringdansar på den fördömda och islupna vägen?»

Jag skakade nekande på hufvudet.

»Ängarnas barn ha alla för långliga tider sedan öfvergifvit England», sade jag med samma allvarsamma ton, som han hade begagnat. »Inte en gång bland häckarna eller på fälten der omkring skall ni kunna finna ett spår efter dem; och jag tror att hvarken sommarens eller vinterns måne någonsin mera skall lysa öfver deras nattliga dansar.»

Mrs Fairfax hade fällt sin sticksöm i knäet och tycktes med uppspärrade ögon undra på hvad slags samtal det var vi förde.

»Nå väl», återtog mr Rochester, »om ni inte käns vid