andra flickor i engelska pensionerna. Kanhända något bättre än somliga af dessa, men ingalunda väl.»
Jag tillslöt pianot och återvände till salongen. Mr Rochester fortsatte samtalet.
»Adèle visade mig i morse några utkast, som hon sade att ni hade målat. Jag vet inte om de voro helt och hållet af er; troligen har ni haft hjelp dervid?»
»Nej, visst inte!» utropade jag.
»Aha! det der sårade er fåfänga. Nå väl, så tag då hit er portfölj, om ni kan påstå, att dess innehåll är edra egna händers verk; men säg det inte, om det inte är fullkomligt sanning, ty jag förstår mig nog på att urskilja om det är lappverk.»
»Jag ska inte säga hvarken det ena eller andra; ni får dömma sjelf.» Jag hemtade portföljen från biblioteket.
»Tag hit bordet», sade han, och jag sköt det fram till soffan der han satt. Adèle och mrs Fairfax flyttade sig närmare för att se på taflorna.
»Se så, ingen trängsel», sade mr Rochester, »ni få taflorna af mig, sedan jag sett på dem; men stick inte fram hufvudena omkring mig.»
Han granskade noga hvarje ritning och målning. Trenne taflor lade han åsido, och sedan han betraktat de andra, sköt han dem ifrån sig.
»Tag bort dem till bordet der borta, mrs Fairfax», sade han, »och se på dem tillsammans med Adèle; ni» (med en blick på mig), »sätt er ni här och svara på mina frågor. Jag märker att alla dessa taflor äro af en hand; är den handen er?»
»Ja.»
»Och huru har ni haft tid till dessa arbeten; ty de ha fordrat mycken tid och äfven omsorg och eftertanke?»
»Jag målade dem under de två sista ferierna som jag tillbragte vid Lowood, då jag inte hade någon annan sysselsättning.»
»Och hvarifrån tog ni edra kopior?»
»Ur mitt hufvud.»
»Detta hufvud, som jag nu ser på edra axlar?»
»Ja.»
»Fins det flera af samma slag der innanför?»
»Jag tror det; jag hoppas, att det fins bättre.»
