Han började åter att noga betrakta taflorna, den ena efter den andra.
Under det han är sysselsatt dermed, vill jag omtala för er, kära läsare och läsarinnor, hvad de föreställa, dessa taflor; men först måste jag förbereda er på, att de icke äro någonting underbart. Ämnena for dem hade visserligen lifligt framstått för mina fantasier; då jag först såg dem med min själs öga, innan jag försökte att framställa dem i det yttre, gjorde de ett mäktigt intryck på mig; men min hand förmådde icke att följa min fantasi och kunde derföre blott med svaga och bleka färger återgifva de syner, som jag så klart hade skådat.
Dessa målningar voro utförda i vattenfärg. Den första förestälde ett högt svallande haf, hvaröfver låga, svartblå skyar framvältade; bakgrunden var höljd i mörker, och mörker hvilade äfven öfver taflans förgrund, de närmaste vågorna; till land fans intet spår. En enda ljusstråle föll på en till hälften fördränkt mast, på hvilken en svart, väldig hafsörn slagit ned; hans vingar voro bestänkta af hafsskummet och i sin näbb höll han ett gyllene armband, besatt med ädelstenar, som jag målat med de mest lysande färger jag kunde hemta från min palett och med en tydlighet så bjert och så glindrande, som min pensel förmådde. Strax under masten och fogeln framskymtade genom det gröngula vattnet det sjunkande liket af en drunknad qvinna; en vackert formad arm, hvarifrån armbandet blifvit bortsköljdt af vågorna eller bortslitet af örnen, var den enda lem som syntes tydligt öfver vattnet.
Den andra taflans förgrund framstälde endast den dimomhöljda toppen af en skogbeklädd kulle med några blad och grässtrån, hvilka vinden tycktes ha nedböjt. Bakom och öfver den hvälfde sig himlahvalfvet, djupblått som vid skymningens annalkande, och upp mot fästet höjde sig en qvinnoskepnad, målad med de mjukaste och mest obestämda färger som min pensel kunde åstadkomma. Öfver den halft genomskinliga pannan strålade en stjerna; de öfriga dragen framskimrade liksom genom en slöja af dimmor; en mörk och vild glans sköt fram ur hennes ögon; det för vindarna fladdrande håret liknade en af stormen eller blixten söndersliten sky. På den mjuka rundningen af hennes nacke hvilade en blek månstråle, och samma milda sken dröjde på
