Sida:Jane Eyre (sv).djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152
jane eyre.

hvar och en af dessa taflor tänkt mig något som jag inte egde makt att förverkliga.»

»Ja, inte helt och hållet: ni har återgifvit skuggan af er tanke, förefaller det mig, men inte vidare. Ni egde inte tillräckligt af konstnärens öfning och skicklighet, för att i fullkomligt lefvande gestalt framställa edra tankar. I alla händelser äro likväl dessa taflor högst märkvärdiga, för att ha utgått från en skolflickas hand. Hvad sjelfva tankarna vidkommer, äro de verkligen i hög grad sällsamma och antyda något af den elfnatur, som jag redan från första stund tyckte mig hos er upptäcka. Ögonen hos denna Aftonstjerna måste ni bestämdt ha sett någon gång i drömmen. Hur bar ni er åt för att få dem så klara och dock så helt och hållet utan glans? Ty planeten deröfver förtager med sitt tindrande sken deras strålar. Och hvilket betydelsefullt uttryck ligger icke i deras dystra djup! Och hvem lärde er väl att måla vinden? Det är en fullkomlig storm i den här horizonten och på den der kullen. Hvar har ni sett Latmos? — ty det här är Latmos. Se här — tag och lägg undan edra taflor.»

Jag hade knappast hunnit tillknyta banden på min portfölj, förr än mr Rochester, sedan han kastat en blick på sin klocka, plötsligt utropade:

»Klockan är nio: hvad tänker ni på, miss Eyre, som låter Adèle sitta uppe så länge? Tag henne med er och låt henne gå till sängs.»

Adèle gick fram och kysste honom innan hon lemnade rummet. Han mottog denna smekning, utan att dock tyckas fästa mera värde dervid, än Pilot skulle ha gjort, och kanske icke en gång så mycket.

»Jag önskar er alla god natt nu», sade han, i det han gjorde en rörelse med handen åt dörren, till tecken att han var trött vid vårt sällskap och önskade att afskeda oss. Mrs Fairfax lade i hop sin sticksöm, och jag tog min portfölj. Vi gjorde vår afskedsnigning, som af mr Rochester besvarades med en stel böjning på hufvudet, och drogo oss derpå tillbaka.

»Ni sade att mr Rochester inte hade några särdeles egenheter, mrs Fairfax», anmärkte jag, då jag lagt Adèle till sängs och åter uppsökt den gamla damen i sitt rum.

»Nå ja, är det inte så, då?»