»För min del tycker jag att han är inte så litet tvär och ombytlig till lynnet.»
»Ja, ja, ni kan ha rätt deri. Så måste han åtminstone förefalla dem som inte känna honom; men för min egen del är jag så van vid honom, att jag aldrig fäster mig vid något sådant. För öfrigt, i fall han också skulle vara litet besynnerlig till lynnet, så förtjenar han undseende derför.»
»Hvarföre det, då?»
»Jo, dels emedan det ligger i hans natur — och ingen menniska rår för sin natur; dels emedan han helt visst har många dystra och pinsamma tankar, som plåga honom och göra hans lynne ojemnt.»
»Hvad kan väl vara anledningen till dylika tankar?»
»Familjesorger äro åtminstone en bland orsakerna.»
»Men han har ju ingen familj.»
»Inte nu, men har haft en — eller åtminstone slägtingar. Han förlorade sin äldre bror för några få år sedan.»
»Sin äldre bror?»
»Ja. Den nuvarande mr Rochester har inte så länge rådt om denna egendom; det är bara omkring nio år.»
»Nå ja, nio år är en inte så obetydlig tid. Men höll han då så mycket af sin bror, så att han ännu inte tröstat sig öfver hans förlust?»
»Ja, det har jag verkligen svårt att säga. Jag skulle likväl tro att det inte var så alldeles helt dem emellan. Mr Rowland Rochester var inte riktigt rättvis mot mr Edward, och jag tror till och med att han satte fadern upp emot honom. Den gamle herrn var särdeles kär i penningen och önskade framför allt att familjegodsen inte skulle skingras. Han tyckte inte om att minska egendomen genom delning mellan bröderna, men önskade likväl att mr Edward skulle ega förmögenhet för att uppehålla familjens anseende, och så snart som denne var fullvuxen, vidtogos några åtgärder som inte voro så alldeles hederliga och åstadkommo många olyckor. Gamla mr Rochester tillika med mr Rowland bragte nemligen mr Edward, i afsigt att göra hans lycka, i en ställning som han ansåg för allt annat än angenäm; de närmare omständigheterna der vid lag känner jag inte; men mr Edwards stolta sinne kunde inte smälta det som han dervid hade att uthärda. Han var just inte
