Sida:Jane Eyre (sv).djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155
jane eyre.

och att denna ebb och flod berodde på för mig helt och hållet främmande orsaker.

En dag, då han hade främmande till middagen, skickade han efter min ritportfölj, förmodligen för att visa sina gäster dess innehåll. Sällskapet bröt tidigt upp, för att begifva sig till en allmän sammankomst i Millcote, såsom jag sedan fick veta af mrs Fairfax; men som aftonen var regnig och kall, brydde mr Rochester sig icke om att följa dem, utan stannade hemma. Strax efter sällskapets afresa ringde han på klockan, och ett bud kom och kallade mig och Adèle ned i sällskapsrummen. Jag kammade Adèles hår och gjorde henne så fin och nätt som möjligt, och sedan jag förvissat mig om att jag sjelf var iklädd min vanliga qväkarkostym, i hvilken intet var att ändra, eftersom den, inberäknadt det flätade håret, var allt för enkel och åtsittande för att lätteligen kunna komma i oordning, begåfvo vi oss ned; Adèle i längtansfull undran om hennes »petit coffre» (lilla ask) slutligen hade anländt; dennas ankomst hade nemligen, till följd af något misstag, ända hittills blifvit fördröjd. Hennes förhoppning blef äfven verkligen tillfredsstäld: en liten pappask stod på bordet i matsalen, dit vi nu inträdde. Den unga flickan tycktes känna den af instinkt.

»Ma boîte, ma boîte!» (min ask, min ask!) ropade hon, i det hon hastigt sprang fram dit der den stod.

»Ja, der har du ändtligen din kära ask: tag den med dig i en vrå, du äkta dotter af Paris, och roa dig med att upptaga och beskåda dess innehåll», sade mr Rochesters djupa och något sarkastiska röst, utgående ur djupet af en ofantlig armstol, som stod framför kaminen. »Men kom i håg», fortfor han, »att du inte besvärar mig med några detaljer af din anatomiska undersökning, eller med några anmärkningar öfver beskaffenheten af dess innanmäte; sköt ditt bestyr i tysthet — tiens-toi tranquille, enfant; comprends-tu?» (Håll dig tyst och stilla, barn; du förstår?)

Adèle tycktes knappast behöfva denna varning; hon hade redan skyndat fram till soffan med sin skatt och var nu som bäst sysselsatt med att upplösa de band, som omslöto densamma. Sedan hon undanröjt detta hinder och uppvecklat vissa omslag af silfverpapper, utropade hon endast: »Oh, ciel! Que c’est beau!» (O Gud, hvad det är vackert!) och försjönk derpå i en stum och hänryckt åskådning.