Sida:Jane Eyre (sv).djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157
jane eyre.

men mr Rochester hade ett så direkt sätt att befalla, att en ovilkorlig lydnad tycktes vara någonting helt naturligt och oundvikligt.

Vi sutto, som jag redan nämt, i matsalen; ljuskronan, som hade blifvit upptänd för middagen, spred ett festligt skimmer öfver rummet; den väldiga brasan i kaminen glänste röd och klar, och de purpurfärgade gardinerna hängde i rika och tunga veck framför de höga bågfönstren: allt var tyst och stilla, utom Adèles sakta pladder (hon vågade icke tala högt), och de tunga regndropparna, som allt emellanåt slogo mot fönsterrutorna.

Mr Rochester, der han satt i sin damastklädda länstol, hade ett helt olika utseende mot det jag förut sett hos honom: han såg vida mindre sträf och sträng ut och långt mindre dyster. Ett leende hvilade på hans läppar, och hans ögon gnistrade, om det var af vin eller icke, vill jag lemna osagdt, men det förra synes mig dock icke osannolikt. Med ett ord, han var vid sitt eftermiddagslynne; mera lifvad och munter än annars och derföre mera meddelsam och godlynt, än då han var i sitt kalla och sträfva morgonhumör. Det oaktadt erbjöd han dock ännu en temligen fruktansvärd anblick, der han satt, med sitt väldiga hufvud lutadt mot den stoppade stolskarmen, och med sina liksom i granit huggna drag belysta af elden från kaminen, hvilken äfven afspeglade sig i hans stora, mörka ögon — ty han hade stora och mörka ögon, och de som voro ganska vackra till på köpet, stundom med en viss skiftning i deras djup, hvilken, om den just icke precis talade om mildhet och hjertats vekhet, likväl gaf en påminnelse om en dylik känsla.

Han hade vid pass två minuter suttit och stirrat i elden, och jag hade under samma tid haft mina ögon fästa på hans ansigte, då han plötsligt vände sig till mig och uppfångade min blick.

»Ni mönstrar mig, miss Eyre», sade han: »tycker ni att jag är vacker?»

Om jag haft tid att öfvertänka mitt svar, skulle jag ha yttrat någon vanlig höflig och bestämd fras, men nu föll svaret oförvarandes från miva läppar, och blef:

»Nej, sir.»

»Ah, på min ära, det är verkligen någonting alldeles eget i hela er person!» sade han: »ni liknar sannerligen en