liten nunna: nätt och prydlig, stilla, allvarlig och enkel, då ni sitter med edra händer i knä, och med ögonen vanligen fästa på mattan, utom undantagsvis, då de (likasom just nu) äro med ett forskande uttryck fästa på mitt ansigte; och då man gör er en fråga eller fäller en anmärkning, på hvilken ni ser er tvungen att svara, är ni strax framme med ett genmäle, som, om det också icke rent af är snäsigt eller oartigt, dock är nog tvärt och afklippande. Hvad menar ni med det, säg?»
»Jag var alltför uppriktig! Jag ber er om ursäkt. Jag borde ha svarat, att det inte är så lätt att ge ett omedelbart svar på frågor om personers yttre; att smaken är så olika; att en vacker yta inte mycket betyder eller någonting dylikt.»
»Ni borde alldeles inte ha svarat någonting sådant! Ett vackert yttre skulle inte betyda mycket, kantänka! Under förebärande att mildra en föregående förolämpning sticker ni således på detta sätt en slö pennknif under mitt öra! Fortsätt: hvad finner ni för fel hos mig, hvad befalls? Jag förmodar att jag har mina lemmar och anletsdrag lika andra menniskor?»
»Tillåt mig, mr Rochester, att återtaga hvad jag nyss sade. Jag åsyftade ingalunda något spetsigt svar; det var endast obetänksamhet.»
»Just så, ja; jag tror så med, och ni måste nu stå till svars derför. Undersök mig nu närmare: tycker ni inte om min panna, eller hur?»
Vid dessa ord upplyfte han det mörka svall af hår, som låg ned i hans ansigte, och visade en ganska aktningsvärd mängd af intellektuela organer; endast der, hvarest välviljans organ plägar sitta, visade sig en nog i ögonen fallande brist.
»Nå, miss, ser jag ut som ett enfaldigt får?»
»Långt derifrån, sir. Men ni skulle kanhända anse mig för oartig, om jag i min tur frågar er om ni är en menniskoälskare?»
»Se der, nu igen! Ett nytt stygn af pennknifven, under det hon förebär att smeka mitt hufvud: och det är derföre att jag sade att jag inte tyckte om barns och gamla qvinnors sällskap (detta senare dock i tysthet sagdt!) Nej, min unga miss; jag är inte någon allmän filantrop, men
