Sida:Jane Eyre (sv).djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
172
jane eyre.

Någon förhatlig tanke tycktes ha bemäktigat sig honom och hålla honom så fast, att han icke kunde röra sig från stället.

Vi voro på väg uppåt allén, då han sålunda stannade, och bygnaden låg midt framför oss. Han upplyfte nu sitt öga till dess tinnar och kastade deröfver en blick, sådan jag hvarken förr eller sedan sett. Smärta, skam, vrede, otålighet, vämjelse, afsky, tycktes för ett ögonblick kämpa i de stora pupiller, som vidgade sig under de korpsvarta ögonbrynen. Häftigt stredo de nyssnämda kämparne om hvilken som skulle behålla öfvermakten, då en annan känsla uppsteg och undanträngde de öfriga: någonting hårdt och cyniskt, tycktes det, som talade om fast vilja och beslutsamhet, som dämpade hans lidelse och gaf ett marmorlikt uttryck åt hans ansigte. Han fortfor:

»Under dessa ögonblick af tystnad har jag gjort upp med mitt öde. Det stod framför mig vid denna björkstam, lik en af dessa hexor, som visade sig för Macbeth på Forres hed. ’Du älskar Thornfield?’ sade det, upplyfte sitt finger och skref i luften ett memento, som i eldröda bokstäfver lopp längs bygnadens framsida, mellan den öfre och nedre fönsterraden. ’Älska det, om du kan! Älska det, om du vågar!’

»’Jag vill älska det’, sade jag. ’Jag vågar älska det’; och» (tillade han med en dyster ton) »jag vill hålla mitt ord: jag vill bryta alla de hinder, som stå i vägen för min lycka, min förädling — ja, förädling. Jag önskar bli en bättre menniska än jag varit — än jag är: liksom Hiobs Leviathan sönderbröt spjutet, pilen och bröstharnesket, så vill jag ock icke akta de hinder, hvilka andra skulle anse lika starka som jern och koppar, mera än om de voro af halm och murket träd.»

Adèle kom i detta ögonblick springande emot honom med sin fjäderboll.

»Bort!» ropade han med bister stämma; »håll dig på afstånd, barn, eller gå till Sofi!»

Då han derefter tigande fortsatte sin vandring, vågade jag återkalla honom till den punkt, hvarifrån han så plötsligt hade afvikit.

»Lemnade ni balkongen, sir, då miss Varens inträdde?» frågade jag.

Jag nästan väntade mig ett snäsande svar för denna