förspänd täckvagn igenkände det ekipage jag gifvit Céline. Hon återvände i detta ögonblick hem; mitt hjerta bultade naturligtvis mot de jernstänger, mot hvilka jag lutade mig. Åkdonet stannade, såsom jag väntat, framför hotellets port; min flamma (ty detta är rätta ordet för en teaterförtjusning) steg ned, tätt insvept i en kappa — i förbigående sagdt en temligen onödig försigtighet på en varm juniafton. Lutande mig öfver balkongen var jag just nära att hviska: ’Mon Ange’ — i en ton, som naturligtvis endast skulle vara hörbar för kärlekens öron — då en figur hoppade ned ur åkdonet efter henne, på samma försigtiga sätt insvept; men det var en sporrbeklädd häl som hade klingat mot gatan, och det var en med manshatt försedd figur som nu inträdde genom hotellets port.
»Ni har väl aldrig känt svartsjuka, miss Eyre? Nej, naturligtvis har ni inte det, emedan ni aldrig känt kärleken. Det återstår er ännu att erfara båda dessa känslor; er själ sofver, och det slag, som ska väcka den, har ni ännu inte erfarit. Ni tror att hela lifvet förflyter i samma lugna enformighet, hvari er ungdom hittills framrunnit; med förbundna ögon och tillstoppade öron simmar ni fram på lifvets haf, utan att hvarken se de klippor, som på inte långt afstånd höja sig framför er, eller höra bränningens dån vid deras fötter. Men jag vill säga er — och lägg noga märke till mina ord — en dag ska ni komma till det klippgrund, der ert lifs ström brytes i brusande vågsvall, i hvirflar och skum, och då ska ni antingen bli i tusende atomer söndersplittrad mot klippspetsarna, eller af någon jättevåg lyftas i höjden och föras i ett lugnare vatten, i ett sådant, der jag nu befinner mig.
»Jag vet inte hur det kommer sig, men denna dag förefaller mig så angenäm: jag älskar dessa stålgrå skyar; jag älskar stillheten och sträfheten i denna af vintern kufvade natur. Jag älskar Thornfield i dess ålderdomlighet och dess ensamhet; dess gamla kajnästen och törnbuskar; dess gråa façad och dessa rader af mörka fönster, afspeglande denna metallglänsande himmel; och likväl, huru länge har jag inte afskytt blotta tanken derpå, skytt det likt en pesthåla! Huru afskyr jag inte ännu —»
Han bet tänderna hårdt tillsamman och tystnade; han stannade sin gång och stampade mot den hårda marken.
