Sida:Jane Eyre (sv).djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176
jane eyre.

Pilot — sprang i kapp med henne och spelade med henne ett parti fjäderboll. Då vi kommo in och jag aftagit hennes hatt och kappa, tog jag henne i mitt knä, behöll henne der en timme och lät henne prata hur mycket och hvad hon ville, utan att göra anmärkningar vid de små friheter och det pladder, hvaråt hon plägade öfverlemna sig, då hon såg sig mer än vanligt bemärkt, och som afslöjade en ytlighet i hennes karakter, sannolikt ärfd efter hennes mor och neppeligen överensstämmande med ett engelskt skaplynne. Hon hade likväl äfven sina förtjenster, och jag var gerna böjd för att så högt som möjligt uppskatta alla hennes goda sidor. Jag letade i hennes ansigte och drag efter någon skymt af likhet med mr Rochester, utan att dock finna någon sådan: intet enda drag, ingen enda skiftning af tycke förrådde en sådan slägtskap. Det gjorde mig verkligen ledsen; ty hade hon endast haft någon likhet med honom, skulle han säkert mera fäst sig vid henne.

Det var först då jag kom in i mitt eget rum, som jag åter började genomgå och öfvertänka mr Rochesters ord under vårt föregående samtal. Såsom han sjelf sade, låg det sannolikt icke någonting så särdeles utomordentligt i sjelfva ämnet för berättelsen: en rik engelsmans passion för en fransk operadansös och hennes trolöshet mot honom voro säkerligen en ganska alldaglig tilldragelse inom sällskapslifvet; men deremot låg det bestämdt någonting eget och besynnerligt i den känslo-paroxysm, som så plötsligt fattade mr Rochester då han talade om huru väl han nu trifdes och hur nöjd han nyligen börjat känna sig med det gamla herresätet och dess omgifningar. Jag grubblade länge öfver detta ämne, men lemnade det slutligen, då jag fann det för närvarande oförklarligt, och började i stället betrakta hans uppförande mot mig. Det förtroende, han visade mig, tycktes vara en gärd åt min grannlagenhet; jag ansåg och antog det såsom en sådan. Hans sätt emot mig hade under de senaste veckorna äfven blifvit i allmänhet mera jemnt, än i början af hans bekantskap. Jag tycktes numera aldrig vara i vägen för honom; han visade numera aldrig några ryck af isande högdragenhet; då han oförväntadt mötte mig, syntes honom ett dylikt sammanträffande efter allt utseende ingalunda obehagligt: han hade alltid ett ord, stundom äfven ett leende i beredskap för mig. Då