jag någon gång erhöll formlig inbjudning att hålla honom sällskap, hedrades jag med ett så hjertligt mottagande, att jag icke kunde undgå att se att jag verkligen egde förmåga att roa honom, och att dessa små aftonunderhållningar af honom söktes lika mycket för hans eget nöjes skull som för mitt.
I sjelfva verket talade jag emellertid jemförelsevis ganska obetydligt; men jag hörde med särdeles nöje när han talade. Det låg i hans natur att vara meddelsam; han tyckte om att för ett med verlden obekant sinne öppna en utsigt öfver dess scener och sedvanor (jag menar icke scener af osedlighet och förderf, utan sådana som erhöllo sitt behag genom storleken af de intressen som der afhandlades, eller genom den nyhet och ovanlighet, hvarför de utmärkte sig); och jag kände en utomordentlig njutning i att mottaga de idéer han erbjöd mig; att betrakta de nya taflor han för mig upprullade; att följa honom genom de regioner han för mig öppnade; helst allt detta skedde utan att han någonsin sårade mig eller satte mig i förlägenhet genom den ringaste tvetydiga eller opassande anspelning.
Otvungenheten i hans sätt befriade mig äfven från obehaget att ständigt vara på min vakt: den lika otadliga som hjertliga förtrolighet, hvarmed han bemötte mig, drog mig till honom. Det föreföll mig stundom som om han snarare varit min anförvandt än min husbonde. Dock var han ännu någon gång befallande; men jag brydde mig icke derom; jag såg att det var så hans sätt. Jag kände mig så nöjd och så lycklig öfver det helt och hållet nya intresse som allt detta gaf åt mitt lif, att jag upphörde att längta efter en egen familj och ett eget hem. Mitt lifs bestämmelse, som förut förefallit mig så ringa och obetydlig, började nu att vidga sig; tomrummen i min tillvaro började fyllas; äfven min helsa förbättrades; min kropp fick hull och min hy färg.
Och var väl mr Rochester nu ful i mina ögon? Nej, kära läsare: tacksamhet och en mängd andra vänliga känslor gjorde hans ansigte till det angenämaste jag någonsin önskade att se; hans närvaro i rummet hade ett mera lifvande inflytande än den lifligaste och muntraste eld. Emellertid hade jag dock icke förgätit hans fel; jag kunde det också verkligen icke, ty han visade dem dertill för ofta.
