Sida:Jane Eyre (sv).djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
178
jane eyre.

Han var stolt, bitande, sträf mot alla, som i något afseende voro honom underlägsna. I djupet af mitt hjerta kände jag att hans stora godhet mot mig uppvägdes genom obillighet, stränghet mot många andra. Han var äfven ombytlig och nyckfull till lynnet, utan att man kunde inse orsaken dertill; mer än en gång, då han låtit nedkalla mig för att läsa för sig, fann jag honom sittande ensam i sitt bibliothek, med hufvudet liggande mot de korslagda armarna, och då han såg upp, låg ett dystert, nästan elakt uttryck som en sky öfver hans anlete. Jag var emellertid öfvertygad att hans dåliga lynne, hans sträfhet och hans forna moraliska fel (jag säger forna, ty han tycktes nu ha aflagt dem) ledde sitt ursprung från något hårdt ödes slag. Jag var öfvertygad att han af naturen var en man af renare böjelser, ädlare grundsatser och högre själslyftning, än omständigheterna utvecklat, uppfostran inplantat eller ödet uppmuntrat att träda i dagen. Jag visste att sjelfva materialierna, hvaraf hans natur var danad, voro förträffliga, ehuru de nu voro något skadade och bragta i oordning. Jag kan ej neka att jag sörjde ofver hans sorg, hvilken den än måtte vara, och att jag velat gifva mycket för att kunna lindra den.

Ehuru jag nu hade släckt mitt ljus och låg i min säng, kunde jag icke sofva, så upptagen var jag af att i minnet återkalla hans blick, då han stannade i allén och berättade huru hans öde hade upprest sig framför honom och trotsat honom att våga känna sig lycklig i Thornfield.

»Hvarför icke?» frågade jag mig sjelf. »Hvad är det som aflägsnar honom från detta hus? Ämnar han väl snart åter lemna det? Mrs Fairfax sade att han sällan plägar stanna här längre än en fjorton dagar i sänder, och han har nu bott här i två månader. Om han reser, så kommer ombytet att bli bra svårt. Och skulle han bli borta under våren, sommaren och hösten, hur mörkt skulle inte solens sken då förefalla mig, huru tomma och glädjelösa sjelfva de skönaste sommardagar!»

Jag vet verkligen icke om jag efter dessa grubblerier hade slumrat in eller ej. Så mycket är dock säkert, att jag spratt till alldeles vaken vid ett oredigt mummel, i högsta grad sällsamt och hemskt, och hvilket lät som om det kommit just öfver mitt hufvud. Jag önskade att jag hade låtit ljuset brinna, ty natten var kolmörk och mitt