Sida:Jane Eyre (sv).djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
180
jane eyre.

med mig sjelf: jag måste gå till mrs Fairfax. Jag kastade hastigt på mig en schal och en klädning, sköt undan rigeln och öppnade dörren med en darrande hand. Ett ljus stod och brann ute på mattan i korridoren. Jag kände mig ej litet förvånad öfver denna omständighet, men öfverraskades ännu mera, då jag märkte att luften, som slog emot mig, var helt tjock, liksom fyld af rök, och under det jag såg mig omkring till höger och venster, för att upptäcka orsaken till röken, kände jag hastigt ett starkt brandos.

Jag hörde ett knarrande ljud: det var en dörr som stod på glänt; denna dörr ledde till mr Rochesters rum, och rök rusade ut derigenom, som ett moln. Jag tänkte icke längre hvarken på mrs Fairfax, Grace Poole eller det hemska skrattet: inom ett ögonblick var jag inne i rummet. Eldflammor slogo upp omkring bädden: sängomhängena stodo i ljus låga. Midt i elden och röken låg mr Rochester orörlig och i djup sömn.

»Vakna! Vakna!» ropade jag och skakade honom häftigt, men han endast mumlade något och vände sig bort: röken hade redan bedöfvat honom. Ej ett ögonblick var här att förlora: sjelfva lakanen hade redan fattat eld. Jag rusade fram till vattenfatet och vattenkannan; lyckligtvis var den ena vid och den andra djup samt båda fulla med vatten. Jag tog dem och öfversköljde med innehållet både bädden och den sofvande, ilade derpå till mitt eget rum, tog der min egen vattenkanna, döpte ännu en gång bädden och lyckades med Guds hjelp att släcka elden.

Eldens hväsande, då den släcktes af vattnet, bullret af en sönderspringande vattenkanna, som jag kastade från mig sedan jag tömt den, och framför allt det sköljbad, hvarmed jag frikostigt öfvergjutit honom, väckte slutligen mr Rochester ur hans sömn. Ehuru det nu var mörkt inne i rummet, visste jag att han var vaken, emedan jag hörde honom utstöta åtskilliga mustiga eder, då han fann sig liggande i en hel vattenpuss.

»Är det en öfversvämning?» ropade han.

»Nej, sir», svarade jag; »men här har varit en eldsvåda; stig upp nu; ni är dränkt i vatten; jag skall gå och hemta ett ljus.»

»Vid alla elfvor i kristenheten, är det Jane Eyre?» frågade han. »Hvad har ni gjort med mig, ni hexa, ni