Sida:Jane Eyre (sv).djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
181
jane eyre.

trollpacka? Hvem är mer än ni i rummet? Ha ni sammansvurit er att dränka mig?»

»Jag skall skaffa er ett ljus, sir; för Guds skull stig upp. Det är verkligen någon som stämplat mot ert lif och ni kan inte för snart skaffa er reda på den brottslige.»

»Se så — nu är jag uppe; men gå inte efter ljus än; vänta två minuter, tills jag fått reda på några torra kläder, i fall det fins några sådana — jo, se här är min nattrock, spring nu!»

Jag skyndade mig ut och tog ljuset som ännu stod och brann i korridoren. Han tog det ifrån mig, höll upp det och besåg bädden, som var helt svart och bränd af elden; lakanen voro dränkta i vatten, och mattan på golfvet nästan simmade i vatten.

»Hvad skall det här betyda, och hvem har gjort det?» frågade han.

Jag omtalade nu i korthet hvad jag hört och visste: det underliga skrattet jag hört i korridoren, stegen uppför trappan till tredje våningen, röken och brandlukten, som fört mig till hans rum; i hvilket tillstånd jag funnit allt der inne, och huru jag öfvergjutit honom med allt det vatten jag kunde få tag uti.

Han lyssnade mycket allvarsamt; hans ansigte uttryckte, under det jag talade, mera oro än förvåning; han talade icke genast då jag slutat.

»Skall jag gå efter mrs Fairfax?» frågade jag.

»Mrs Fairfax? Nej; — hvad tusan skulle ni gå efter henne för? Hvad kan hon göra? Låt henne sofva i fred.»

»Då skall jag gå efter Lea och väcka upp John och hans hustru.»

»Nej, alldeles inte; var ni bara helt tyst och stilla. Ni har en schal på er, och om ni inte är varm nog, så kan ni taga min kappa der borta; svep den omkring er och sätt er ned i länstolen; se här, jag skall hjelpa er. Lägg nu edra fötter på den här stolen, så att ni inte blir våt. Jag går härifrån på ett par minuter. Jag tager ljuset med mig. Sitt stilla der ni är, till dess jag kommer tillbaka; men håll er tyst som en råtta. Jag måste göra ett litet besök i våningen här uppe. Kom ihåg att ni inte rör er eller ropar på någon.»

Han gick, och jag såg ljusskenet småningom försvinna.