»God natt, då, sir», sade jag, i det jag lagade mig till att gå.
Han tycktes öfverraskad — temligen besynnerligt, efter som han sjelf bedt mig att gå.
»Huru!» ropade han; »ni lemnar mig redan och på detta sätt?»
»Ni sade ju att jag skulle gå.»
»Ja, men inte utan att taga afsked; inte utan ett eller par ord af välvilja eller tacksamhet å min sida; med ett ord, inte på ett så kallt och ovänligt sätt. Ja, ni har räddat mitt lif — ryckt mig undan en förskräcklig och qvalfull död — och nu går ni ifrån mig, som om vi vore helt och hållet främmande för hvarandra! Räck mig då åtminstone er hand!»
Han sträckte sin hand emot mig, jag gaf honom min; han tog den först i den ena och sedan i sina båda händer.
»Ni har räddat mitt lif, och jag känner mig lycklig af att stå i så stor skuld till er. Mera kan jag inte säga. Ingen annan varelse på jorden skulle jag kunna uthärda att tänka mig såsom fordringsegare af en sådan skuld. Men med er är det en annan sak — er ädla handling är för mig ingen börda, Jane.»
Han tystnade ett ögonblick och såg mig i ögonen; ord, nästan synliga, darrade på hans läppar — men han uttalade dem icke.
»God natt, sir, för andra gången. Här är alldeles inte fråga om någon skuld, ädel handling, börda eller förbindelse.»
»Jag visste det», fortfor han, »att ni en gång på något sätt skulle komma att bli min välgörerska — jag läste det i edra ögon då jag första gången såg er: deras vänliga och leende uttryck — (här stannade han åter) — deras uttryck (fortfor han hastigt) framkallade icke förgäfves en sådan känsla af fröjd i det innersta af mitt hjerta. Man talar om naturliga sympatier; jag har hört berättas om goda genier — äfven de orimligaste fabler ha alltid någon skymt af sanning. Mitt lifs dyra räddarinna, god natt!»
Det var en sällsam klang i hans röst; en sällsam eld strålade i hans ögon.
»Det gläder mig att jag händelsevis kom att vara vaken», sade jag och lagade mig till att gå.
