Sida:Jane Eyre (sv).djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
jane eyre.

»Ni vill då således verkligen gå?»

»Ja; jag fryser, sir.»

»Fryser? Ja, och ni står i en vattenpuss. Gå då, Jane, gå!»

Men han qvarhöll ännu alltjemt min hand, och jag kunde ej lösgöra den. En utväg till befrielse föll mig då i sinnet.

»Jag tycker jag hör mrs Fairfax röra på sig, sir», sade jag.

»Nå, så lemna mig då!»

Han släppte min hand, och jag aflägsnade mig.

Jag gick åter till sängs, men på någon sömn var ej att tänka. Ända tills morgonen grydde, dref jag omkring på ett stormigt svallande haf, der orons tunga vågor rullade under glädjens lätta skum. Stundom tyckte jag mig på andra sidan om det brusande vattnet skönja en kust, skön som Beulahs kullar; och allt emellanåt kom en friskande vind, väckt af hoppet, och förde min jublande ande fram emot stranden: men jag kunde ej nå den, icke ens i inbillningen — en stark motvind blåste från land och dref mig ständigt tillbaka. Förståndet sökte bekämpa yrseln; eftertanken sökte varna passionen. Allför feberhet för att sofva, steg jag upp så snart dagen grydde.




SEXTONDE KAPITLET.


Jag både önskade och fruktade nu att få träffa mr Rochester: jag längtade att höra hans röst, men fruktade att möta hans blickar. Under den första delen af förmiddagen väntade jag hvarje ögonblick att han skulle komma: han hade visserligen icke för vana att ofta visa sig i skolrummet; men det hände dock att han steg in på några ögonblick, och jag kände mig helt öfvertygad att han denna morgon skulle göra det.

Men morgonen förflöt som vanligt, och ingenting afbröt den lugna gången af Adèles lektioner; endast strax efter frukosten hörde jag något buller i närheten af mr Rochesters kammare; jag kunde dervid urskilja mr Fairfax’s röst, jemte Leas, kokerskan, — det vill säga Johns hustrus