»God morgon Grace,» sade jag. »Har någonting händt? Jag tyckte jag hörde hela tjenstpersonalen tala med hvarandra härstädes för en timme sedan.»
»Åh, det var ingenting annat än att husbond’ låg och läste i sin säng förliden natt, och så somnade han ifrån ljuset, hvarvid sänggardinerna fattade eld. Lyckligtvis vaknade han innan elden spridt sig till sängkläderna och trädvirket, och lyckades att med vattnet i sitt handfat släcka den.»
»En besynnerlig händelse!» sade jag i låg ton; derpå fäste jag mina ögon skarpt uppå henne och sade: »Väckte inte mr Rochester någon? Hörde ingen honom vara i rörelse?»
Åter upplyfte hon sina ögon emot mig och denna gång var det någonting liknande ondt medvetande i hennes uttryck. Hon tycktes med forskande min betrakta mig, derpå svarade hon:
»Som ni vet, så sofver tjenstfolket så långt härifrån, att de inte gerna kunna höra det. Mrs Fairfax’ och ert rum ligga närmast. Men mrs Fairfax säger att hon ingenting hört: när man blir äldre, sofver man ofta tungt.» Hon tystnade för ett ögonblick och tillade derpå med en viss antagen likgiltighet, men ännu alltid i en eftertrycklig och betydelsefull ton: »Men ni är ung, miss, och har en lätt sömn, det är jag säker om: kanhända ni hörde något buller?»
»Ja, det gjorde jag,» sade jag så sakta att Lea, som ännu höll på att tvätta fönstren, icke kunde höra mig: »och först trodde jag att det var Pilot; men Pilot kan inte skratta; och jag är säker på att jag hörde ett skratt, och det ett ganska besynnerligt ändå.»
Hon tog ny tråd, vaxade den sorgfälligt, påträdde nålen med stadig hand och anmärkte derpå med fullkomligt lugn:
»Det är just inte troligt, miss, att husbond’ skulle skrattat, då han var i sådan fara; ni måste visst ha drömt.»
»Jag drömde inte,» svarade jag med någon häftighet; ty hennes förhärdade lugn retade mig.
Ännu en gång såg hon på mig och med samma forskande och osäkra blick.
