— och äfven Johns egna sträfva toner. Det var ett oupphörligt utrop af: »Hvilken Guds lycka att inte husbond’ rent af brann upp i sin säng!» — »Det är alltid farligt att låta ljus brinna om natten!» — »Hvilken Försynens skickelse att han hade nog sinnesnärvaro att komma ihåg vattenkannan!» — »Det var underligt att han inte väckte någon!» — »Han måtte väl aldrig ha förkylt sig af att ligga på biblioteks-soffan i natt!» etc.
På allt detta myckna prat följde snart ljud, som antydde att man var sysselsatt med att skura och feja samt ställa allt i ordning; och då jag begaf mig ned till middagen och gick förbi mr Rochesters rum, såg jag genom den öppna dörren att allt var återstäldt i sitt förra skick, med undantag af sängomhänget, som ännu felades. Lea stod i fönstret och tvättade rutorna, som blifvit svärtade af röken. Jag ämnade tilltala henne, för att få veta hvilken föreställning man hade om nattens tilldragelse; men då jag närmade mig, blef jag varse en annan person i rummet — en qvinna, sittande på en stol bredvid sängen, sysselsatt med att sy fast ringar vid de nya sängomhängena. Denna qvinna var ingen annan än Grace Poole.
Der satt hon nu med sitt vanliga tysta och allvarliga utseende, med sin bruna klädning, sitt randiga bomullsförkläde, sin hvita näsduk och sin hvita hufva. Hon satt fördjupad i sitt arbete, som tycktes upptaga alla hennes tankar; på hennes grofva panna och i hennes sträfva drag syntes ej ett spår hvarken af den blekhet eller den förtviflan, som man hade kunnat vänta att se uttryckt i anletet på en qvinna, som försökt att begå ett mord, och hvars utsedda offer om natten kommit till hennes rum och (hvilket jag åtminstone ansåg för gifvet) anklagat henne för det brott hon haft i sinnet att utföra. Jag kände mig fullkomligt öfverraskad, nästan förvirrad. Hon såg upp, under det jag ännu stod och betraktade henne: ingen den minsta ryckning, ingen den ringaste vexling i hennes hy förrådde rörelse, medvetande af brottslighet eller fruktan för upptäckt. Hon sade sitt »God morgon, miss», på sitt vanliga lugna och flegmatiska sätt, tog derpå en ny ring och ett nytt band samt fortsatte att sy som förut.
»Jag vill sätta henne på prof», tänkte jag; »en sådan fullkomlig förstockning går ju öfver allt begrepp.»
