Hoppa till innehållet

Sida:Jane Eyre (sv).djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
191
jane eyre.

att åtminstone få gå ned; emedan detta, som jag tyckte, förde mig närmare till mr Rochester.

»Ni måste minsann vara i behof af ert thé,» sade den goda frun, då jag kom in till henne; »ni åt så litet till middagen. Jag är rädd,» fortfor hon, »att ni inte mår väl i dag: ni ser så matt och feberaktig ut.»

»Jo bevars, jag mår mycket bra. Jag har aldrig känt mig bättre.»

»I så fall måste ni bevisa det genom en god matlust; vill ni vara så god och fylla på thékannan, medan jag lägger upp den här stickan?»

Sedan hon gjort detta, steg hon upp för att fälla ned gardinen, som hon hittills låtit vara uppe, förmodligen för att så mycket som möjligt begagna sig af dagsljuset; ehuru skymningen redan nästan förvandlats till nattligt mörker.

»Det är så vackert i afton,» sade hon, i det hon såg ut genom rutan; »fast det inte är stjernklart. Mr Rochester har i det hela haft en vacker dag för sin resa.»

»Resa! — Har då mr Rochester rest bort någonstädes? Jag visste inte annat än att han var hemma.»

»Åh, han reste genast efter sedan han frukosterat! Han har rest till Leas, mr Eshtons gods, tio mil på andra sidan Millcote; jag tror att det är en större samling främmande der: lord Ingram, sir George Lynn, öfverste Dent med flera.»

»Väntar ni honom tillbaka i afton?»

»Nej — och inte i morgon heller; jag skulle tro att han blir borta en vecka eller mera. När sådant der fint och förnämt folk kommer tillsammans, så är allt så anlagdt på nöjen och elegans, och medlen att åstadkomma munterhet och trefnad så stora, att de sällan ha särdeles brådtom att skiljas från hvarandra. Herrarne äro vid sådana tillfällen i synnerhet efterlängtade, och mr Rochester har så många talanger och så mycken liflighet i sällskaper, att jag tror han är en allmän favorit; fruntimren tycka i synnerhet mycket om honom, fast ni kanske anser att hans utseende just inte är egnadt att så särdeles rekommendera honom i deras ögon; men förmodligen ersätta hans talanger och kunskaper och måhända äfven hans börd och rikedom det lilla, som kan brista i hans yttre.»

»Fins det fruntimmer vid Leas?»