Sida:Jane Eyre (sv).djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
192
jane eyre.

»Ja, det är mrs Eshton och hennes tre döttrar — mycket gentila, unga damer, och så fröknarna Blanche och Mary Ingram, ett par utmärkt vackra fruntimmer, efter hvad jag förmodar: jag har också en gång sett Blanche, för sex eller sju år sedan, då hon var ungefär aderton år. Hon kom hit till en julbal, som mr Rochester gaf. Ni skulle ha sett matsalen den dagen — hur rikt den var dekorerad, hur praktfullt den var eklärerad! Jag skulle tro att det var omkring femtio herrar och damer närvarande, och alla samtliga af de förnämsta familjerna i grefskapet; men miss Ingram förklarades allmänt för aftonens drottning.»

»Ni såg henne, säger ni, mrs Fairfax: huru såg hon ut?»

»Ja, jag såg henne. Dörrarna till matsalen stodo öppna, och som det var vid jultiden, så fick tjenstfolket lof att samla sig i förstugan och höra några af fruntimren sjunga och spela. Mr Rochester ville att jag skulle komma in, och jag satt för mig sjelf i ett hörn och såg på. Jag har aldrig sett ett mera lysande skådespel: fruntimren voro alla utmärkt präktigt klädda; de flesta af dem, åtminstone af de yngre, sågo bra ut; men, som jag nyss sade, miss Ingram såg likväl ut som drottningen för dem alla.»

»Och hur såg hon ut?»

»En hög, väl formad byst, med mjuka, runda axlar; en lång, gratiös hals; en varm och klar hvitgul hy; ädla drag och ögon snarlika mr Rochesters, stora och mörka samt lika strålande som hennes juveler. Och hvilket rikt och vackert hår hon hade, sedan! korpsvart och ordnadt på det smakfullaste sätt: i nacken en krona af tjocka flätor, och framtill en massa af de rikaste lockar jag någonsin sett. Hon var klädd i snöhvit klädning; ett ambrafärgadt skärp, som gick från axeln och tvärt öfvar bröstet, var fäst vid sidan och nedföll derifrån i långa, befransade ändar nedom knäet. Hon bar äfven i sitt hår en blomma af samma färg, som på ett behagligt sätt stack utaf mot de ebenholtssvarta lockarna.»

»Hon var naturligtvis mycket beundrad?»

»Ja, det var hon visst det; och inte endast för sin skönhet, utan äfven för sina talanger. Hon var en bland de damerna som sjöngo; en herre ackompagnerade på pianot. Hon och mr Rochester sjöngo en duett tillsammans.»