inträdda i ett par filttofflor, så att hennes steg nästan voro helt och hållet ljudlösa, och då jag såg henne titta in i de stökiga gästrummen, der allt var huller om buller — då och då yttrande ett enstafvigt ord till tvätterskan om bästa sättet att polera ett spiselgaller eller tvätta en marmorkamin, eller att taga fläckar från papperstapeter, samt sedan aflägsnande sig. Sålunda plägade hon alltid en gång om dagen gå ned till köket, äta sin middag, röka en liten pipa vid eldstaden och derpå, bärande en portermugg, bestämd till egen tröst och vederqvickelse, åter begifva sig tillbaka till sitt dystra tillhåll i de öfre regionerna. Endast en timme på dygnet vistades hon tillsammans med sina kamrater, det öfriga tjenstfolket, der nere; hela den öfriga tiden tillbragtes i något lågt, ekpaneladt rum i andra våningen, der hon sedan satt och sydde — och förmodligen äfven skrattade hemskt för sig sjelf — lika ensam som en fånge i sin cell.
Det besynnerligaste af alltsammans var, att ingen enda menniska i hela huset mera än jag fäste någon uppmärksamhet vid hennes besynnerliga lefnadsvanor, eller tycktes förundra sig deröfver; ja, ingen talade ens om hennes ställning och sysselsättning eller ömkade hennes enslighet och afstängdhet från andra menniskor. En dag hörde jag likväl en del af ett samtal mellan Lea och en af hjelpgummorna, och hvarvid Grace Poole utgjorde samtalsämnet. Lea hade sagt någonting som jag icke hört, och tvätterskan anmärkte:
»Hon får väl allt stor lön, kan jag tänka?»
»Ja», svarade Lea; »jag skulle önska att jag hade så stor med: inte för att jag har något skäl att beklaga mig öfver min, ty något gnideri kommer aldrig i fråga på Thornfield; men det är inte en femtedel af den summa, som mrs Poole erhåller. Hon lägger också i hop ganska vackert: hon går hvart qvartal till banken i Millcote. Det skulle inte förundra mig om hon lagt utaf nog för att lefva oberoende, i händelse hon ville lemna sin plats; men jag förmodar att hon nu är väl van vid den; och för öfrigt så är hon inte stort mer än en sex eller sju och trettio år och stark och duglig till hvad som helst; så att det ännu vore för tidigt för henne att dra sig ifrån arbetet och slå sig i ro.»
