Sida:Jane Eyre (sv).djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
198
jane eyre.

sina kammarjungfrur med sig, och herrarne sina betjenter, så få vi väl så der temligen fullt hus.»

Mrs Fairfax skyndade sig att hastigt sluta sin frukost och ilade sedan ut för att börja sina tillrustningar.

De trenne dagarna blefvo, såsom hon förutsagt, temligen fulla af bestyr. Jag för min del hade tyckt att rummen på Thornfield voro tillräckligt fina och städade; men det befanns att jag hade misstagit mig. Tre hjelphustrur hade blifvit antagna; och nu följde ett skurande och borstande, en piskning af mattor, nedtagning och uppsättning af taflor, ett fejande af speglar och ljuskronor, en eldning i gästrummen och ett vädrande af lakan och bolstrar framför kakelugnarna, hvars make jag aldrig hvarken förr eller sedan skådat. Adèle sprang som om hon varit vild, midt ibland allt detta stök; tillrustningarna för det väntade främmandet och utsigten på deras ankomst tycktes liksom försätta henne i hänryckning, och hon ville nödvändigt ha Sofi att se öfver hela hennes toilett, att putsa upp hvad som var passeradt och vädra och ordna det nya. För egen del gjorde hon intet annat än sprang omkring i rummen, hoppade upp och ned i sängarna och tumlade sig på de framför de ofantliga brasorna, uppstaplade högarna af madrasser och kuddar. Från sin läsning var hon alldeles fritagen: mrs Fairfax hade pressat mig i sin tjenst, och jag var hela dagarna i kökskammaren, hjelpande (eller hindrande) henne och kokerskan samt lärande mig att göra pastejer och ostkakor, anrätta vildt och garnera fat till deserten.

Sällskapet väntades anlända torsdagsaftonen, så att middag skulle kunna intagas klockan sex. Under denna mellantid hade jag icke någon ledighet att öfverlemna mig åt några chimeriska drömmar, och jag tror att jag var lika verksam och glad till lynnet som någon annan — Adèle dock undantagen. Likväl hämmades då och då min glädtighet, och mot min vilja kastades jag allt emellanåt tillbaka till tviflets, de onda aningarnas och mörka gissningarnas regioner. Detta skedde så ofta jag såg trappdörren till tredje våningen (som på sista tiden alltid hölls stängd) långsamt öppnas, och Grace Poole framträda derigenom, klädd i sin stärkta mössa, sitt hvita förkläde och sin hvita näsduk; då jag såg henne smyga genom galleriet, med fötterna