Sida:Jane Eyre (sv).djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
203
jane eyre.

skafferiet, der jag bemäktigade mig en kall kyckling, ett stort bröd, några tårtor, ett par tallrikar samt en knif och gaffel; med detta byte gjorde jag derpå en hastig reträtt. Jag hade just kommit upp i korridoren och höll på att stänga bakdörren efter mig, då ett tilltagande sorl varnade mig att damerna voro på väg att lemna sina rum. Jag kunde icke komma till skolrummet utan att gå förbi flere af deras dörrar och löpa fara att bli öfverraskad med min laddning af lifsmedel; jag stod derföre stilla i ändan af korridoren, som, emedan den der icke egde något fönster, var mörk, särdeles nu då solen gått ned och skymningen börjat inbryta.

Strax derefter aflemnade de olika rummen hvar och en sin sköna egarinna; en hvar kom ut glad och luftig, med en drägt, som skimrade praktfull genom skymningen. För ett ögonblick stodo de samlade i andra ändan af korridoren, lifligt samtalande i en ljuf, halfhviskande ton, och derpå stego de ned utför trapporna, nästan lika ljudlöst som den ljusa dimman rullar ned för en kulle. Deras gemensamma åsyn hade hos mig qvarlemnat ett intryck af högboren elegans, sådant jag förut aldrig hade erfarit.

Jag fann Adèle stående med dörren på glänt och tittande ut i korridoren.

»Ack, sådana vackra damer!» ropade hon. »Jag skulle så gerna vilja gå ned till dem! Tror ni inte att mr Rochester skickar efter oss efter middagen?»

»Nej, det tror jag visst inte; mr Rochester har mycket annat att tänka på. Tänk aldrig på att träffa de främmande damerna i afton; möjligen kan du få göra det i morgon. Se här har du din middag.»

Som hon verkligen var hungrig, tjenade den kalla kycklingen och tårtorna att för ett ögonblick förströ hennes uppmärksamhet. Det var väl att jag vetat förskaffa oss detta lilla förråd; ty i annat fall hade både hon och jag och Sofi, åt hvilken jag meddelade ett stycke af vår måltid, äfventyrat att bli alldeles utan middag, emedan hvar och en nere i köket var allt för mycket upptagen af sina bestyr för att tänka på oss. Deserten bars icke ut förr än klockan efter nio, och ända till tio sprungo betjenter fram och tillbaka med brickor och koppar. Jag tillät Adèle sitta uppe mycket längre än vanligt; ty hon förklarade, att hon