Sida:Jane Eyre (sv).djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
204
jane eyre.

i alla händelser icke kunde somna så länge dörrarna der nere beständigt öppnades och tillslötos och folk sprang fram och åter. Dessutom, tillade hon, kunde ju möjligen ett bud komma från mr Rochester, sedan hon blifvit afklädd, »et alors quel dommage!» (och då, hvilken skada!)

Jag berättade henne sagor, så länge hon ville höra dem, och sedan tog jag henne för omvexlings skull ut i korridoren. Lampan nere i förstugan var nu tänd, och det roade henne att luta sig öfver skranket och se ned på betjenterna, som kommo och gingo. Då qvällen redan långt framskridit, hördes ljud af musik från förmaket, dit pianot hade blifvit flyttadt. Adèle och jag satte oss ned i öfversta ändan af trappan för att lyssna. Strax derefter hördes en sångröst sammansmälta med instrumentets toner: det var ett fruntimmer som sjöng, och det hon sjöng lät ljuft och melodiskt. Sedan hon slutat sitt solostycke, började en duett, och derpå följde en munter visa: en liflig konversation fylde mellanstunderna. Jag lyssnade länge; plötsligt märkte jag att mitt öra var lifligt sysselsatt med att uppfånga de olika ljuden och att bland de många sammanblandade och orediga tonerna söka urskilja mr Rochesters stämma; och då detta lyckades, hvilket icke dröjde länge, fann det en ny uppgift i att söka sammansätta de genom afståndet otydliga tonerna till ord.

Klockan slog nu elfva. Jag såg på Adèle, hvars hufvud låg på min axel; hennes ögon började att bli allt mera tunga af sömn och trötthet, hvarföre jag tog henne i mina armar och bar henne till sängs. Klockan var nära ett, innan herrarne och damerna begåfvo sig till sina rum.

Följande dag var lika vacker som dess föregångare och var af sällskapet egnad till en utfärd till någon vacker utsigt i granskapet. De begåfvo sig af tidigt på förmiddagen, några till häst och de öfriga i vagn. Jag såg både deras afresa och återkomst. Miss Ingram var, såsom förut, den enda ryttarinnan, och liksom förut galopperade mr Rochester vid hennes sida: dessa båda redo ett litet stycke afsides från det öfriga sällskapet. Jag gjorde mrs Fairfax, som stod bredvid mig vid fönstret, uppmärksam på denna omständighet.

»Ni sade att det inte var troligt att de skulle tänka på att gifta sig med hvarandra», sade jag; »men ni ser nu