Sida:Jane Eyre (sv).djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
207
jane eyre.

»Hvad är det, Adèle?»

»Est-ce que je ne puis pas prendre une seule de ces fleurs magnifiques, mademoiselle? Seulement pour completer ma toilette?» (Kan jag inte få ta en enda af dessa sköna blommor? Endast för att fullända min toilett?)

»Du tänker alltför mycket på din toilett, kära Adèle; men du ska i alla fall få dig en blomma.»

Jag tog dervid en tönros från en blomstervas och fäste den i hennes skärp. Hon drog en suck af outsäglig tillfredsställelse, som om hennes lyckas bägare nu vore bräddad. Jag vände bort mitt ansigte, för att dölja ett leende, som jag ej kunde qväfva: det låg någonting så utomordentligt löjligt, ehuru på samma gång äfven sorgligt i den unga Pariskans djupa och medfödda vördnad för allt hvad som hörde till toilettens område.

Ett lätt buller antydde nu att man steg upp från bordet; förhänget drogs undan från den hvälfda öppningen och visade matsalen, hvarest den tända ljuskronan kastade ett bländande skimmer på en präktig servis af silfver och kristaller, som betäckte ett långt bord; en grupp af damer stodo i dörröppningen; de inträdde, och förhänget föll åter bakom dem.

De vore endast åtta; men huru de flockade sig tillsammans, föreföllo de som om de hade varit vida flera. Några af dem voro mycket högväxta; flera voro klädda i hvitt, och alla hade de en vidd, en yppighet och en svällande rikedom i sin klädsel, som tycktes förstora deras gestalter, på samma sätt som en dimm-slöja tyckes förstora månen. Jag steg upp och neg; en eller par af dem nickade till svar; de öfriga endast stirrade på mig.

De spredo sig nu i rummet, genom lättheten och elasticiteten i sina rörelser påminnande om en flock af hvitfjädrade fåglar. Några af dem kastade sig i halfliggande ställning i sofforna och ottomanerna; somliga lutade sig öfver borden och betraktade blommorna och böckerna; de öfriga samlade sig i en grupp framför elden: alla talade de i en låg, men klar ton, som tycktes vara dem medfödd. Jag fick först sedan veta deras namn, men jag kan lika väl nu omtala dem.

Först var det mrs Eshton och två af hennes döttrar. Hon hade tydligen varit en vacker qvinna, och var ännu