ganska väl konserverad. Af hennes döttrar var den äldsta, Amy, temligen liten till växten; naiv och barnslig till sitt sätt och sitt utseende och ganska pikant till sitt yttre: hennes hvita musslinsklädning och blå skärp klädde henne väl. Den andra, Louise, var längre och af en mera ståtlig gestalt, samt hade ett ganska vackert ansigte, af det slag, som fransmännen kalla »minois chiffoné»: båda systrarna voro mjella och hvita som liljor.
Lady Lynn var en stor, stadig dam af omkring fyratio år; höll sig mycket rak och såg betydligt stolt ut, samt var rikt klädd i en robe af skiftande siden; hennes mörka hår glänste under en azurblå strutsfjäder och ett diadem af blixtrande juveler.
Fru öfverstinnan Dent såg något mindre präktig ut; men, i mitt tycke, bra mycket mera nobel. Hon hade en spenslig växt, ett blekt, mildt anlete och ett vackert hår. Hennes svarta sidenklädning, hennes mantilj af rika utländska spetsar och hennes garnityr af bländande äkta perlor föllo mig bra mycket mera i smaken än den betitlade damens regnbågslika prakt.
Men de mest utmärkta och framstående personerna i sällskapet — och detta måhända till en del derföre att de voro de största till växten — voro lady Ingram och hennes döttrar, Blanche och Mary. De voro alla tre öfver den vanliga fruntimmerslängden. Modern kunde vara mellan fyrtio och femtio år; hennes gestalt var ännu smärt och välbildad; hennes hår (åtminstone vid ljussken) var ännu svart; äfven hennes tänder voro till utseendet ännu fullkomligt felfria. De flesta menniskor skulle säkert i betraktande af hennes ålder kallat henne ett ståtligt fruntimmer; och det var hon äfven, om man blott såg på den yttre gestalten; men hennes sätt och ansigtsuttryck förrådde en stolthet, som gjorde henne nästan odräglig. Hon hade starka romerska drag och en dubbelhaka, som nedanför anslöt sig till en hals liknande en marmorpelare. Stoltheten syntes mig icke allenast ha uppblåst och förmörkat hennes drag, utan äfven, likt alla passioner, plöjt sina fåror deri; och samma orsak vållade äfven, att hennes haka stod ut med en nästan onaturlig rakhet och stelhet. Hennes ögon talade om samma stelhet och köld och påminde mig om mrs Reeds; då hon talade, deklamerade hon hvarje ord;
