Sida:Jane Eyre (sv).djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
16
jane eyre.

hans systers barn måste lida, skulle lemna sin boning — vare sig i grafhvalfvet eller i de dödas okända verld — och visa sig för mig i detta rum. Jag aftorkade mina tårar och qväfde mina snyftningar, fruktande att något tecken till häftig sorg skulle uppväcka någon öfvernaturlig röst att trösta mig, eller ur mörkret framkalla något ljusomstråladt ansigte, som med sällsamt medlidande skulle luta sig öfver mig. Denna tanke, så tröstande den än var i teorien, kände jag skola blifva förfärlig, om den öfverginge till verklighet. Med all makt försökte jag derföre att bekämpa den — att fatta mod. Jag skakade håret ur mitt ansigte, jag lyfte mitt hufvud och försökte modigt se mig omkring i det mörka rummet: i detta ögonblick glindrade en ljusstråle på väggen. Var det väl, frågade jag mig sjelf, en stråle af månen, som trängde sig in genom någon öppning på gardinen? Nej, månljuset var stilla, och detta rörde sig; under det jag stirrade derpå, gled det upp mot taket och darrade öfver mitt hufvud. Jag kan nn efteråt lätteligen gissa, att denna ljusstrimma enligt all sannolikhet var ett sken från någon lykta, som man bar öfver gården; men då, med sinnet öppet för vidskepelsens fasor och i ett tillstånd af högsta nervspänniug, trodde jag, att den darrande ljusstrålen var ett förebud för någon kommande uppenbarelse från en annan verld. Mitt hjerta slog våldsamt, mina pulsar flögo, ljudet af susande vingar fylde mina öron; någonting tycktes närma sig mig; andedrägten stockades, jag var nära att qväfvas; jag kunde icke längre uthärda, jag rusade mot dörren och skakade den med förtviflans ansträngningar. Steg hördes i den yttre korridoren; nyckeln vreds om, och Bessie och Abbot inträdde.

»Hur är det, miss Eyre? är ni sjuk?» sade Bessie.

»Hvilket förskräckligt skri! Det gick riktigt genom märg och ben på mig!» utropade Abbot.

»Släpp mig ut! Låt mig få komma till barnkammaren!» ropade jag under snyftningar.

»Hvad är det? Har ni gjort er illa? Har ni sett någonting?» frågade åter Bessie.

»O! Jag såg ett sken, och jag trodde att ett spöke skulle komma.»

Jag hade nu fattat tag i Bessies hand, och hon tog den ej från mig.