oupphörligt slog mot fönstret i trappan och huru vinden tjöt i parken bakom bygningen; jag blef småningom kall som en sten, och modet började nu att sjunka. Min vanliga sinnesstämning af dyster nedslagenhet, af tvekan, af bitter förtviflan lade sig qväfvande öfver kolen af min vredes slocknande eld. Alla sade att jag var elak, och måhända var jag så äfven; hvad var det väl för en tanke, som jag just nyss hade fattat, att svälta mig till döds? Detta var helt säkert ett brott, och var jag väl beredd att dö? Eller var grafhvalfvet under högkoret i kyrkan vid Gateshead en så inbjudande hviloplats? I ett sådant hvalf låg, efter hvad jag hört, mr Reed begrafven. Af denna tanke leddes jag att försöka föreställa mig honom sjelf, och dröjde sedan vid denna föreställning med en fruktan, som allt mer och mer ökade sig. Jag kunde icke erinra mig honom, men jag visste, att han var min onkel — min mors broder — att han hade upptagit mig i sitt hus, då jag var ett fader- och moderlöst barn, och att han i sin sista stund hade tagit ett löfte af mrs Reed, att hon skulle vårda och uppfostra mig såsom ett af sina egna barn. Mrs Reed trodde förmodligen, att hon hade hållit detta löfte, och sanningen att säga hade hon det ock, så mycket som hennes natur tillät henne det; men huru kunde hon väl i hjertat älska en främling, som med henne hade ingenting gemensamt och som, efter hennes mans död, ej med några band var fästad vid henne? Det måste ha varit henne plågsamt att finna sig bunden af ett aftvunget löfte, att vara i moders ställe för ett underligt barn, som hon ej kunde älska, och att se en främmande, obeslägtad gren inympad på hennes eget familjeträd.
En sällsam tanke vaknade i detta ögonblick i min själ. Jag tviflade icke, hade aldrig tviflat, att om mr Reed hade lefvat, skulle han hafva behandlat mig vänligt; och då jag nu satt och stirrade på den hvita bädden och de mörka väggarna och stundom äfven kastade en förvirrad blick mot den dunkelt glimmande spegeln, började jag att återkalla i mitt minne hvad jag hade hört om döda menniskor — huru de, oroade i sina grafvar genom kränkandet af deras sista önskningar, åter besöka jorden för att straffa menedaren och hämnas den förtryckte, och jag trodde, att mr Reeds ande, plågad af den grymma och orättvisa behandling, som
