Sida:Jane Eyre (sv).djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
215
jane eyre.

»Nej, ni herrar bry er aldrig om ekonomi och sundt praktiskt förstånd. Ni skulle höra mamma tala öfver kapitlet om guvernanter. Mary och jag hade väl i vår tid åtminstone ett dussin sådana. Hälften af dem voro afskyvärda och de andra löjliga — alla riktiga markattor — eller hur mamma?»

»Hvad var det du sade, min egen flicka?»

Den unga damen, som sålunda blifvit förklarad för den nobla enkefruns enskilda egendom, upprepade sin fråga, med ty åtföljande förklaring.

»Min söta vän, säg för all del inte ett ord om guvernanter: det ordet gör mig riktigt sjuk. Jag har lidit som en martyr för deras okunnighet och nycker, och jag tackar min Gud att jag nu inte vidare har med dem att bestyra.»

Härvid lutade sig mrs Dent öfver till den nådiga damen och hviskade någonting i hennes öra. Af det svar som följde, förmodar jag, att det var en påminnelse om att en af det bannlysta slägtet var närvarande.

»Tant pis!» (så mycket värre!) sade hennes nåd; »jag hoppas att det skall göra henne godt.» — Derpå tillade hon i lägre ton, ehuru ännu nog högt för att jag skulle höra det. »Jag har nog märkt henne: jag är en temligen säker fysionomist och läser i hennes ansigte alla felen hos hennes klass.»

»Hvilka äro de, ers nåd?» frågade mr Rochester högt.

»Det skall jag säga er mellan fyra ögon», svarade hon, i det hon tre gånger med hemlighetsfull vigtighet vaggade sin turban.

»Men då skall min nxfikenhet måhända ha förlorat aptiten; den behöfver just nu sin föda.»

»Fråga Blanche; hon är närmare er än jag.»

»Åh nej, skicka honom inte till mig, mamma! Jag har inte mer än ett ord att säga om hela slägtet: de äro en riktig landsplåga. Inte för att jag någonsin lidit något af dem; jag lagade så att bladet blef omvändt. Hvilka spratt Theodor och jag brukade spela vår miss Wilson, mrs Grey och madame Joubert! Mary var alltid för sömnig för att vara med i någon komplott, der det var fråga om lif och munterhet. Det mesta och bästa nöjet hade vi likväl med madame Joubert; miss Wilson var ett stackars sjukligt, gråtmildt och tungsint kräk, hvilken det inte var någon ära i