Sida:Jane Eyre (sv).djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214
jane eyre.

plats bredvid Mary Ingram och visar henne gravyrerna i ett praktverk: hon ser på, ler då och då, men säger synbarligen helt obetydligt. Den reslige och flegmatiske lord Ingram lutar sig med korsade armar mot karmen på den stol, i hvilken den lilla lifliga Mary Eshton sitter; hon ser upp på honom och pladdrar som en liten skata; hon tycker mera om honom än om mr Rochester. Henry Lynn har slagit sig ned i en ottoman vid Louises fötter; Adèle delar den med honom: han försöker nu tala franska med henne, och Louise skrattar åt hans bockar. Med hvem sällskapar då miss Ingram? Hon står ensam vid ett bord, behagligt lutad öfver ett album. Hon tyckes vänta att bli uppsökt; men hon vill inte vänta för länge och utväljer sjelf sitt sällskap.

Mr Rochester har för en stund sedan lemnat de unga damerna Eshton, med hvilka han förut underhållit sig, och står nu vid kaminen, lika ensam som hon står vid bordet. Hon går nu fram dit han står och ställer sig på andra sidan om kaminfrisen.

»Mr Rochester! Jag trodde inte att ni tyckte om barn.»

»Nej, det gör jag inte heller.»

»Nå, men hvad var det då som förmådde er att åtaga er omsorgen om den der lilla dockan der borta? (pekande på Adèle). Hvar har ni fått tag i henne?»

»Jag fick inte tag i henne; hon lemnades i mina händer.»

»Ni borde ha skickat henne i en skola.»

»Nej, det kunde jag inte göra: skolorna äro så dyra.»

»Ja, men jag förmodar att ni har en guvernant för henne: jag såg en person tillsammans med henne just nyss — har hon gått nu? Nej, se der sitter hon ännu bakom gardinen. Ni lönar henne naturligtvis: jag skulle tro att detta är lika kostsamt — till och med mera; ty ni måste ju underhålla dem båda.»

Jag fruktade — eller skulle jag säga, hoppades? — att denna hänsyftning på mig skulle förmå Mr Rochester att se åt det håll der jag satt, och jag drog mig instinktlikt ännu mera in i skuggan; men han förändrade ej en enda gång riktningen af sina blickar.

»Jag har inte så noga betänkt den saken», sade han likgiltigt, seende rakt framför sig.