aktade på denna uppmaning, inföll nu med sin milda och barnsliga röst:
»Louise och jag brukade också göra spektakel af vår guvernant; men hon var så beskedlig och tålde allting; ingenting kunde göra henne ond. Hon var aldrig stygg mot oss; inte sant, Louise?»
»Nej, det var hon aldrig, vi måtte göra hvad vi ville: rumla om i hennes pulpet och hennes sykorg, eller vända ut och in på innehållet i hennes lådor; och hon var så god, att hon var färdig att ge oss allt hvad vi ville ha.»
»Jag kan väl tro», sade miss Ingram, sarkastiskt krökande sin läpp, »att det är meningen att i dag göra ett utdrag ur alla guvernanters memoirer; men för att undvika en sådan undersökning, föreslår jag ännu en gång ett nytt ämne. Mr Rochester, understöder ni mitt förslag?»
»I denna punkt, likasom i alla andra, min nådiga!»
»Nå, då påtager jag mig bördan att uppfinna ett sådant. Är ni vid röst i dag, signor Eduardo?»
»Om ni så befaller, donna Bianca, så vill jag vara det.»
»I sådant fall, signor, kungör jag er härmed min nådiga vilja, att ni ställer edra lungor och andra sångorganer i ordning, emedan de snart komma att användas i min kungliga tjenst.»
»Hvem skulle inte vara Rizzio åt en så förtjusande Maria?»
»Jag ger inte ett öre för Rizzio!» ropade hon, skakande sitt hufvud med alla dess lockar, i det hon gick fram till pianot. »Min tanke är den att den kära spelmannen David måste varit en riktig stackare till karl; då tycker jag vida mera om svarta Bothwell. I mitt tycke är en karl ingenting, så vida han inte har någon riktig ruff i sig; och historien må säga hvad den vill om James Hepburn, men min tanke är den, att han just var en sådan vild, stolt röfvarhjelte, åt hvilken jag väl skulle kunna samtycka att gifva min hand.»
»Hören J, mina herrar! Hvem af er liknar mest Bothwell!» ropade mr Rochester.
»Jag skulle tro att ni i det fallet har företrädet», svarade öfverste Dent.
»På min ära, jag är er mycket förbunden», var svaret.
Miss Ingram, som med stolt behag satt sig ned vid
