pianot, i kunglig rikedom utbredande vecken af sin snöhvita robe, började nu ett lysande preludium, hvarunder hon likväl fortfor att tala. Hon tycktes denna afton vara vid ett särdeles briljant lynne; både hennes ord och hennes sätt tycktes vara anlagda på att icke allenast uppväcka hennes åhörares beundran, utan äfven att slå dem med förvåning och häpnad: hon lade synbarligen an på att visa sig särdeles djerf, originel och blixtrande.
»Åh, jag känner mig riktigt led vid nutidens ungherrar!» utropade hon, i det hon lät fingrarna flyga utåt tangenterna. »Svaga, ömkliga stackare, som inte våga ta ett steg utom pappas parkgrindar, eller ens gå så långt, utan sin mammas tillåtelse och skyddande uppsigt! Varelser, som äro helt och hållet upptagna af omsorgen om sina vackra ansigten, hvita händer och små fötter; liksom om en karl behöfde bekymra sig om sin skönhet! Liksom om inte ett vackert yttre vore qvinnans enskilda företrädesrättighet — hennes lagliga egendom och obestridliga arf! Jag medger att en ful qvinna är en fläck på skapelsens sköna anlete; men hvad mannen angår, så må han endast vinnlägga sig om styrka och mod. Hans måtto bör vara: ’Jaga, skjuta och fäkta: allt annat är inte värdt ett öre.’ Sådant skulle mitt valspråk vara, om jag vore karl.»
»Om jag någonsin gifter mig», fortfor hon efter ett ögonblicks tystnad, hvilken ingen hade afbrutit, »så vill jag ha en man, som snarare genom kontrasten upphöjer min skönhet, än täflar med mig deri. Jag ämnar inte tåla någon medtäflare vid tronen; jag kommer att fordra en uteslutande hyllning: hans dyrkan får inte delas mellan mig och den gestalt han ser i sin spegel. Sjung nu, mr Rochester, så skall jag spela för er.»
»Jag är helt och hållet lydnad», var svaret.
»Här är en korsar-sång. Ni bör veta att jag är alldeles förtjust i korsarer; sjung den derföre riktigt ’con spirito.’»
»En befallning från miss Ingrams läppar skulle kunna skänka styrka och eld till och med åt en bägare mjölk och vatten.»
»Tag er i akt, då: om ni inte gör mig i lag, så kommer jag att sätta er på skam, genom att visa hur sådant bör utföras.»
