Sida:Jane Eyre (sv).djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18
jane eyre.

jag tyckte mig se förskräckliga röda flammor bakom tjocka svarta jernstänger; jag hörde äfven röster, talande med ihåligt ljud, liksom öfverröstade af vinden eller brusande vatten; oro, ängslan och en allt annat besegrande känsla af fasa förvirrade alla mina själsförmögenheter. Snart förstod jag dock, att någon handterade mig; man lyfte mig upp och stödde mig i en sittande ställning, och detta ömmare än jag någonsin förut hade erfarit. Jag hvilade hufvudet emot en kudde eller en arm och kände mig åter väl.

Ännu fem minuter, och jag var åter lugn och sansad. Jag märkte, att jag låg i min egen bädd och att de röda flammorna voro elden i barnkammaren. Det var natt, ett ljus brann på bordet; Bessie stod vid sängfoten med en skål i handen, och en herre satt i en stol vid hufvudgärden och lutade sig öfver mig.

Jag kände en outsäglig lindring, en ljuf och lugnande öfvertygelse om säkerhet och beskydd, när jag märkte, att det var en främling i rummet, en person, som icke hörde till Gateshead och som ej var slägt med mrs Reed. Jag vände mig från Bessie (ehuru hennes närvaro plågade mig långt mindre än t. ex. Abbots skulle ha gjort) och såg forskande på den främmandes anlete. Jag kände igen honom; det var mr Lloyd, en apotekare, som stundom tillkallades af mrs Reed, när någon af tjenstfolket var sjuk; för sig sjelf och barnen använde hon en riktig läkare.

»Nå, känner du igen mig?» sade han.

Jag nämde hans namn och räckte honom med detsamma min hand; han tog den, smålog och sade: »Vi skola snart bli raska igen.» Derpå lade han ned mig på kudden, vände sig till Bessie och ålade henne att vara mycket aktsam, att jag ej blefve störd under natten. Sedan han gifvit några vidare föreskrifter och lofvat att nästa dag återkomma till mig, reste han sin väg, till min stora bedröfvelse. Jag kände mig så lugn och väl till mods, när han satt på stolen bredvid min hufvudgärd, och då han slöt till dörren efter sig, mörknade åter rummet och ännu en gång sjönk mitt mod; mitt hjerta stod stilla, och en outsäglig sorgsenhet lade sig öfver min själ.

»Tycker ni, att ni skulle vilja sofva, miss?» frågade Bessie med nästan mild ton.