Jag vågade knapt svara henne; ty jag fruktade, att hennes nästa yttrande skulle blifva hårdt och ovänligt. »Jag vill försöka.»
»Vill ni ha något att dricka, eller kanhända vill ni äta något?»
»Nej tack, Bessie!»
»Då tror jag, att jag går till hvila, ty klockan är öfver tolf; men om ni vill något i natt, så ropa på mig.»
Hvilken ovanlig vänlighet! Den gaf mig mod att göra en fråga.
»Bessie, hur är det med mig? Är jag sjuk?»
»Förmodligen blef ni sjuk i röda kammaren, bara utaf att gråta och skrika; ni blir nog snart åter bra.»
Bessie gick ut i det närbelägna domestikrummet, och jag hörde henne säga:
»Sara, kom och ligg hos mig i barnkammaren; jag vågar inte för mitt lif vara allena med det arma barnet i natt — hon kunde dö. Det var för besynnerligt, att hon skulle få ett sådant anfall; jag kan just undra, om hon såg något. Frun var allt bra hård.»
Sara kom in med henne; båda gingo derpå till hvila; de hviskade med hvarandra ungefär en halftimme innan de somnade. Jag uppfattade spridda delar af deras samtal, hvaraf jag blott allt för tydligt var i stånd att sluta till hufvudämnet derför.
»Någonting for henne förbi, helt och hållet klädt i hvitt, och försvann» — »En stor svart hund bakom honom» — »Tre hårda slag på kammardörren» — »Ett ljussken på kyrkogården just öfver hans graf» — etc. etc.
Slutligen somnade båda; elden och ljuset slocknade. För mig förgingo timmarna denna långa natt under en hemsk sömnlöshet; öra, öga, ja hela själen var spänd af förskräckelse — en sådan förskräckelse, som endast barn kunna känna.
Ingen allvarsammare eller förlängd kroppslig sjukdom följde på denna händelse i röda kammaren. Det gaf blott mina nerver en skakning, hvaraf jag ännu i dag har känning. Ja, mrs Reed, det är er jag har att tacka för månget plågsamt inre lidande. Men jag bör förlåta er, ty ni visste ej hvad ni gjorde. Under det ni sönderslet mina hjertfibrer, trodde ni er blott utrota mina dåliga böjelser.
