röd kappa och en svart hufva, eller snarare en bredskyggig zigenerhatt, som med en randig näsduk var fastbunden under hennes haka. Ett utsläckt ljus stod på bordet, och qviunan lutade sig fram mot elden, vid dess sken läsande i en liten svart bok, liknande en bönbok. Hon mumlade orden halfhögt för sig sjelf under det hon läste, såsom de flesta gamla qvinnor bruka göra. Vid mitt inträde upphörde hon ej genast, utan tycktes först sluta ett stycke.
Jag stod på mattan framför spiseln och värmde mina händer, som blifvit något frusna af att jag suttit så långt från elden i förmakat. Jag kände mig nu fullkomligt lika lugn som någonsin i mitt lif: det var i zigenerskans yttre ingenting som kunde väcka någon oro. Hon tillslöt nu sin bok och såg långsamt upp; hennes hattskygge dolde till en del hennes ansigte; men då hon upplyfte det, kunde jag dock se att det var ett högst eget och besynnerligt. Hennes hy var mörk, nästan svart; några hoptofvade lockar tittade fram under en hvit bindel, som hon knutit under hakan, och beskuggade till hälften hennes kinder eller, rättare sagdt, hennes käkar; hennes öga mötte genast mitt med en djerf och oafvänd blick.
»Nå, ni vill väl gerna veta ert öde!» sade hon i en ton, hvars barskhet öfverensstämde med det skarpa uttrycket i hennes ansigte.
»Det bryr jag mig inte stort om, mor; men ni kan ju roa er med att spå mig. Jag vill likväl säga er att ni nu har framför er en klentrogen.»
»Det är just likt ert öfvermod att säga så! Jag väntade det också af er; jag hörde det i ert steg, då ni gick öfver tröskeln.»
»Gjorde ni? Ni måste då ha ett qvickt öra.»
»Ja, det har jag också, och ett qvickt öga och en qvick hjerna.»
»Det behöfs nog i ert yrke.»
»Det är sant; särdeles när man har att göra med sådana kunder som ni. Hvarför darrar ni inte?»
»Jag fryser inte.»
»Hvarför bleknar ni inte?»
»Jag är inte sjuk.»
»Hvarföre rådfrågar ni inte min konst?»
»Jag är inte enfaldig.»
