Sida:Jane Eyre (sv).djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
243
jane eyre.

»Ni har der läst kärlek — inte sant? — och blickande in i framtiden, har ni sett honom gift, och hans brud lycklig?»

»Hm! Inte just precis. Er spådomskonst lemnar er stundom i sticket.»

»Nå, hvad tusan har ni sett, då?»

»Det kan göra detsamma: jag kom hit för att fråga, men ej för att bikta. Är det bekant att mr Rochester ämnar gifta sig?»

»Ja; och med den sköna miss Ingram.»

»Snart?

»Så ser det ut åtminstone, och otvifvelaktigt är (ehuru ni med en djerfhet, som förtjenade straff, tyckes betvifla det), att de måste bli ett utomordentligt lyckligt par. Han måste nödvändigt älska en så vacker, ädel, qvick och talangfull dam, och hon älskar honom ganska säkert — om just icke hans person, så åtminstone hans börs. Jag vet att hon anser besittningen af Rochesterska familjens gods i hög grad önskvärd; ehuru jag (Gud förlåte mig) berättade henne någonting i det ämnet för omkring en timme sedan, som kom henne att se helt allvarsam ut: hennes mungipor neddrogos en half tum. Jag skulle råda hennes hyggliga älskare att se sig före; — om någon annan friare kommer, med en längre och mera ograverad inkomstlista — så ger hon honom på båten — »

»Men, kära mor, jag kom inte hit för att höra mr Rochesters öde; utan jag kom för att höra mitt eget, och ni har ännu inte sagt mig något derom».

»Ert öde är ännu obestämdt: då jag undersökte ert ansigte, såg jag att ett drag motsade de andra. Ödet har tillmätit er ett stort mått af sällhet. Det har omsorgsfullt satt det åsido för er räkning. Jag såg det göra det. Det beror nu på er sjelf att sträcka ut er hand och upptaga det: men om ni vill göra det, detta är det problem jag söker lösa. Fall ännu en gång på knä här på mattan.»

»Men håll mig inte länge; elden riktigt steker mig.»

Jag knäböjde. Hon lutade sig icke öfver mig, utan betraktade mig endast tillbakalutad i sin stol. Derpå började hon mumla för sig sjelf:

»Lågan fladdrar i ögat; ögat glänser likt daggdroppen; det lyser så mildt och fullt af känsla; det ler åt mitt