tal: det är mottagligt för intryck, och dess strålande sfer skiftar beständigt; då det upphör att le, är det dystert; en omedveten trötthet nedtynger ögonlocket: det betyder melankoli, härflytande från enslighet. Det vänder sig ifrån mig: det vill inte längre bli utforskadt; det tyckes med ett gäckande uttryck vilja förneka den upptäckt jag redan gjort — förneka både känslofullheten och sorgen; men dess stelhet och förbehållsamhet styrker mig endast i min tanke. Ögat är gynnsamt.
»Hvad munnen beträffar, så älskar den stundom att le och meddelar gerna alla de tankar som hjernan fostrar, ehuru jag förmodar, att den förtiger mycket af hvad hjertat känner. Mjuk och rörlig som den är, är den icke skapad att förbli tillsluten i ensamhetens ständiga tystnad; det är en mun, som borde ofta tala och ofta le och ha kärlek och ömhet till samtalsämne. Äfven denna del af ansigtet är lyckosamt.
»Endast i pannan ser jag ett hinder för en lycklig utgång, och denna panna tyckes säga — ’Jag kan lefva allena, om omständigheterna och min egen aktning fordra det. Jag behöfver ej sälja min själ, för att dermed köpa min lycka. Jag har en medfödd inre skatt, som är i stånd att hålla mig upprätt, äfven om utifrån endast smärta och bekymmer skulle träffa mig; om all glädje flyr mig eller om jag endast kan erhålla den för ett pris som jag ej vill gifva derför.’ Denna panna säger vidare: ’Förnuftet sitter här fast och håller tyglarna; det tillåter icke känslorna att få fritt lopp och föra hjertat i vilda afgrunder. Passionerna må rasa ursinnigt, likt äkta hedningar, som de äro, och begären må förespegla alla möjliga fåfängliga bilder: förnuftet skall dock fälla dom i sista instancen och gifva det afgörande utslaget. Storm, jordbäfning, eld och lågor må hota mig: jag skall dock endast följa ledningen af den stämma, som tolkar samvetets domslut.’
»Väl sagdt, panna! din förklaring skall bli respekterad. Jag har utkastat mina planer, dem jag anser goda och riktiga, och dervid lyssnat till samvetets fordran och förnuftets råd. Jag vet att ungdomens blomma faller bort och förvissnar, om i den nöjets bägare, som erbjudes, endast finnes en droppa af skammens drägg eller den ringaste doft af samvetsagg; och jag önskar hvarken offer, sorg eller
