Sida:Jane Eyre (sv).djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
250
jane eyre.

från det moln, som gömmer hans näste. Den varelse, som uppgifvit ett sådant rop, måste hvila sig, innan den kunde förnya en sådan ansträngning.

Det kom från tredje våningen; ty det kom öfver mitt hufvud. Och öfver mitt hufvud — ja, i rummet just ofvanpå mitt — hörde jag en brottning; och en brottning på lif och död tycktes det vara, att dömma af det buller det förorsakade; och en halfqväfd röst ropade häftigt trenne gånger:

»Hjelp! Hjelp! Hjelp!»

»Vill då ingen komma?» ropade det ånyo, och derpå fortfor åter det vilda stampandet och brottandet. Jag hörde nu tydligt genom taket:

»Rochester! Rochester! För Guds skull kom och hjelp!»

En dörr öppnades; någon sprang eller rusade genom korridoren. Andra steg hördes på golfvet ofvanför, och någonting föll; det blef åter tyst.

Jag hade påtagit några kläder, ehuru hela min kropp skälfde af förskräckelse; jag gick ut ur mitt rum. Alla de sofvande hade blifvit uppväckta: rop och ett förskräckt sorl hördes från alla rum; dörr efter dörr upplästes; den ena efter den andra tittade ut; korridoren var snart fyld. Både damer och herrar hade lemnat sina rum, och från alla håll hördes nu oroliga och förvirrade frågor: »Ack, hvad är det?» — »Hvem har gjort sig illa?» — »Hvad har händt?» — »Hemta ett ljus!» — »Är det eldsvåda?» — »Är det röfvare?» — »Hvar skola vi gömma oss?» Om ej månskenet varit, skulle man varit i fullkomligt mörker. Man sprang fram och tillbaka: somliga snyftade, andra stapplade; med ett ord, oron och förvirringen hade stigit till sin höjd.

»Men hvar tusan håller då Rochester hus?» ropade öfverste Dent. »Han är inte i sin säng.»

»Här! Här!» ropades nu till svar. »Varen lugna allesammans: jag kommer.»

Dörren i ändan af korridoren öppnades, och mr Rochester närmade sig, med ett ljus i handen: han kom direkte från den öfre våningen. En af damerna sprang genast fram till honom och fattade hans arm: det var miss Ingram.

»Hvad är det för en förfärlig händelse som har inträffat?» sade hon. »Tala! låt oss höra det värsta med ens!»

»Men så ryck då inte omkull mig eller stryp mig»,