lät hans svar; ty de unga damerna Eshton hade nu hängt sig fast vid honom, och de båda enkenåderna, klädda i sina hvita nattdrägter, styrde rakt på honom, likt ett par skepp för fulla segel.
»Allt står rätt till — allt står rätt till!» ropade han. »Det är blott en repetition af ’Mycket väsen för ingenting’. Se så, släpp mig, mina damer, annars blir jag ond.»
Han såg också verkligen så ut: hans svarta ögon skjöto blixtar. Lugnande sig medelst en ansträngning, tillade han:
»Det var en af tjenstfolket, som var ansatt af maran; det är alltsammans. Hon är en lättretlig, nervös person, och uppvaknande ur någon elak dröm, tyckte hon sig se en spöksyn eller dylikt samt föll i vanmakt af förskräckelse. Men nu måste jag se er alla återvända till edra rum; ty förrän det åter blir lugnt och stilla i huset, kan man ej se om den stackarn. Mina herrar, var så goda och föregå damerna med godt exempel. Miss Ingram, jag är öfvertygad att ni inte låter öfverväldiga er af en grundlös fruktan. Och ni, Amy och Louise, återvänd till edra bon, likt ett par dufvor, som ni verkligen äro. Mina nådiga damer» (till de båda enkorna) »ni måste ovilkorligen förkyla er, om ni stanna här längre i den kalla korridoren.»
På detta sätt, till hälften med böner och till hälften med våld, lyckades det honom slutligen få samtliga gästerna tillbaka till deras rum. Jag dröjde icke, för att äfven i min tur bli återförvisad till mitt, utan aflägsnade mig lika obemärkt som jag kommit.
Jag gick likväl icke till sängs, utan började i dess ställe att kläda mig. De ljud, som jag hört efter skriket, och de ord, som blifvit yttrade, hade förmodligen ej blifvit hörda af någon annan än mig; ty de hade kommit från rummet ofvanpå mitt. De voro emellertid tillräckliga för att öfvertyga mig, att det ej varit en pigas dröm som på detta sätt uppväckt hela huset, och att den förklaring, som mr Rochester gifvit, endast var en uppfinning för att lugna sina gäster. Jag klädde mig derföre, för att vara i ordning vid hvad som möjligen vidare kunde inträffa. Sedan jag blifvit klädd, satt jag en god stund vid fönstret, seende ut öfver den stilla, af månen försilfrade nejden, och väntande på jag vet icke hvad. Det föreföll mig som om någon
